Första gången jag mötte räkan var när vi båda jobbade extra i ett callcenter på Sturegatan. Jag hade sett en annons i DN och ringde och bad om jobb och fick det på studs. Gick dit samma kväll och fick sätta igång efter tio minuters genomgång med en stressad arbetsledare, vars armsvett hängde kvar i näsborrarna långt efter avslutat pass och endast kunde fås bort med tobak och långa utomhuspromenader.
Vi ringde helt enkelt upp människor mitt i maten och frågade om de vill berätta var de stod politiskt. Och om de gillade bananer eller paprika. Och vilken bil de körde. Sådana saker. Räkan och jag brukade sitta bredvid varandra i varsitt bås som var nedklottrat av människor som hade suttit där före oss, och bara möblerat med ett litet bord och en ensam telefon. Så satt man där i tre och en halv timma av sitt liv och slog in nummer efter en lista och hoppades att ingen skulle svara i andra änden. Men det gjorde folk tyvärr och så slutade det ganska ofta med att de slängde på luren i örat på oss. Och så la man på luren i klykan, gjorde en markering att försöka ringa samma nummer nästa kväll istället och sedan var det dags för nästa försök till samtal.
Det här stället som vi jobbade på var bara befolkat av artonåringar som behövde pengar till starköl och cigaretter. Jag var en av dem, varken mer eller mindre. Vi satt trettio personer i en nergången lokal med usel ventilation och en trasig toalett och ringde upp folk runt om i landet för fickpengar. Vi lyssnade på Pavement. Vi hade trasiga sulor på skorna. Vi bodde i andra hand. Vi klippte oss själva.
Utom Räkan då. Räkan var minst femton år äldre än oss andra med solariebränna och scarf. Vita tänder. Ring på fingret. Bröstnäsduk i sin blazer. Jag kunde ingenting om hur en man skulle klä eller bete sig, men jag tyckte det var konstigt att han ständigt tog upp näsduken ur sin ficka och torkade sig i mungiporna. Nästan mellan varje samtal gjorde han det. Det noterade jag redan första gången vi hamnade bredvid varandra och började prata. Han sträckte fram handen.
”Roger” sa han. ”Men kalla mig Räkan”.
”Sebastian” sa jag.
Räkan jobbade lika ofta som jag gjorde, vilket innebar att vi träffades fyra kvällar i veckan och ständigt satte oss bredvid varandra. Vi var varandras stöd under ljusskenorna. Vi sa inte så mycket till varandra. Nickade mest, gratulerade varandra när man faktiskt lyckades genomföra en intervju med någon stackare. Räknade ihop hur många intervjuark vi fått ihop på en kväll och lämnade snällt in till doftgranen som alltid hade halvstånd i sina chinos när han la intervjuerna på hög. Och skildes åt nere på gatan. Räkan skulle åt höger och jag åt andra hållet.
Jag hade väl nog med mitt. Jag försökte bara ro ihop till hyran och spela i mitt hopplösa band och få tiden att gå i väntan på att något skulle hända mig. Vad som helst. Hur de andra personerna levde sina liv orkade jag inte tänka på. Men Räkan fångade mitt intresse, det gjorde han. Varför? Vem? Var allt bara ett misstag? Hade han gått fel när han skulle ner på Sturehof och blivit kvar?
En kväll, fem minuter innan ringandet skulle börja, satt vi åter sida vid sida med armarna i kors och väntade på våra nummerlistor. Jag var på uselt humör för jag hade plankat på tunnelbanan och åkt fast och skulle få böta. Räkan satt och torkade mungiporna.
”Räkan, berätta” sa jag. ”Berätta varför du är här”.
Han tittade på mig, log snett och gjorde en bedömning av mig.
”Jag sysslar med konst, förstår du” började han. ”Jag är samlare själv. Men främst inköpare åt andra, mer välbeställda kunder”.
”Okej”.
”Jag reser mycket i Europa och scannar av utbudet, kan man säga”.
”Okej”.
”Då och då köper jag en tavla själv. Kanske en skulptur om andan faller på. Bygger långsamt min samling”.
”Okej”.
”Det funkar bra. Eller det funkade åtminstone bra. Jag har haft tur i affärer. Det har gått runt, så att säga”.
”Okej”.
”Men nu säger min revisor att jag måste ha lite riktiga inkomster. Därför är jag här”.
”Okej”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar