Det värker i bröstkorgen på ett sätt som jag inte känner igen sedan tidigare. Jag vet att det har med din närvaro att göra. När du kommer in i rummet så kan jag inte längre koncentrera mig på något annat. Du har den effekten på mig. Men värken är ny. Den har tagit glädjens plats.
Kanske är det för att du tittar på mig på ett nytt sätt. Ett hårdare sätt. Med mer glasartad blick, som om det fanns någonting bakom mig du vill fixera och titta närmare på. Det känns som att jag står i vägen för dig, trots att det är mig du talar med.
Tillintetgjord. Ensam i rummet trots att vi är två. Nere för räkning.
Jag vill be dig att fortsätta älska mig. Snälla, kan du göra det? Lämna mig inte ensam i det här svarta hålet där vi båda har befunnit oss en längre tid. Har du hittat en repstege upp ur mörkret? I så fall; ta mig med. Jag vill inte heller vara här. Lika lite som du.
Men jag märker att jag har blivit din ryggsäck. Jag är tung. Du har tagit stryk av att bära omkring på mig. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det är fruktansvärt att se dig tröttna. Varje sekund betyder mer avstånd. Jag kan inte påverka det; du har bestämt dig. Du kommer att klättra upp för den där repstegen och sedan ta den med dig. Jag måste hitta min egen stege. Det är så det fungerar.
Riv mig nu. Plåstra om mig senare. Du behöver inte ens göra det.
Det är mitt sista meningslösa försök. Det är minst ett meningslöst försök för mycket. Orden gör ont att säga. Jag önskar de hade fastnat i halsen och aldrig hittat ut. Du tittar medlidsamt på mig. Det känns som om ryggen bryts av på mitten. Jag kan nästan höra smällen när ryggraden hittar ut genom huden.
Det gick just en storm genom rummet. Från här finns ingen väg tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar