Det är en torsdag i februari och jag sitter hemma i soffan, kraftigt påverkad av Nicorette och champagne. Väggarna böljar. Golvet känns som ett innanhav där det går kraftiga vågor. Jag är deprimerad.
Den här gången handlar det om att Stenarna har sålt sig själva och all sin avkomma till Dressman. För mig är detta ett hårt slag. Det värker i min hästsvans.
Vem står på tur? Axl Rose för Ragnsells? Patti Smith för OKQ8?
TV:n står på utan ljud. En journalist intervjuar Dressmans VD. Läpparna rör sig på skärmen, jag försöker tyda vad det är han står och säger.
No one here gets out alive. Säger han verkligen så eller är det bara jag?
Det är sant. Han har rätt. Jag tror honom nu. Apokalypsen är nära. Jag ringer min lillebror för att stämma av med honom om han gör samma analys av läget.
"Jag kastade frisbee med mina vinylalbum just nu precis" säger jag. "Skickade iväg dem från balkongen. Sticky Fingers gjorde ondast, men vad gör man?"
Lillebror suckar. Jag liksom hör hur han skakar på huvudet.
"Jag vet inte vad som är värst" får han ur sig efter ett tag, "att Stones har gått ihop med Dressman eller alla jävlar som klagar på att de har gjort det."
"Men..."
"Skaffa ett eget liv säger jag bara. Börja med att klippa av dig hästsvansen."
"Jag kastade frisbee med mina vinylalbum just nu precis" säger jag. "Skickade iväg dem från balkongen. Sticky Fingers gjorde ondast, men vad gör man?"
Lillebror suckar. Jag liksom hör hur han skakar på huvudet.
"Jag vet inte vad som är värst" får han ur sig efter ett tag, "att Stones har gått ihop med Dressman eller alla jävlar som klagar på att de har gjort det."
"Men..."
"Skaffa ett eget liv säger jag bara. Börja med att klippa av dig hästsvansen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar