Jag träffar Sabina på Carmen. Vi stöter ihop i baren och hon säger att det måste vara minst tio år sedan. Det kan stämma. Jag ironiserar över att jag är där men det gör inte hon.
Tiden har inte varit bussig mot henne. Det ser ut som att livet har tuggat på henne och sedan spottat ut henne igen för att hon smakade illa. Hon har rynkor runt munnen. De fanns inte där när jag såg henne senast.
Den sura ägaren ställer två öl på bardisken och jag betalar. En annan person bakom baren kommer med hennes beställning. En öl och en shot. Hon darrar på handen när hon räcker över en sedel. Hon frågar om jag är på Carmen ensam. Jag pekar på de två glasen framför mig och säger att det är jag inte. Hon tittar på dem och säger att hon känner flera personer här som beställer två åt gången för sin egen del.
Vi var några stycken som jämt var ute på den tiden. Sedan blev vi färre som orkade och till sist var det bara Sabina och jag kvar. Och då orkade inte jag heller. Det blev för ledsamt med samma skämt varje kväll. Jag minns tydligt att vi aldrig skrattade.
Vi pratar lite om vad som har hänt de andra. Jag är rätt dåligt uppdaterad, men det är ändå jag som har något att berätta. Hon säger att hon inte saknar oss. Det var då och nu är nu.
"På den tiden drack jag mig full för att fly bort" säger Sabina när hon ser att jag gör mig redo att gå. "Numera känns det mer som att komma hem."
"Vi kanske ses någon gång" säger jag.
"If you want me i´ll be in the bar" sjunger Sabina med sprucken röst.
"Jag gifte mig till den låten" säger jag. "Den betyder något annat för mig nu."
"Jag har flyttat runt så mycket de senaste åren så det var väl därför jag inte fick någon inbjudan" svarar Sabina och vänder sig bort för att göra en ny beställning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar