Ett produktionsbolag ringer mig sent en kväll när jag står och skalar potatis och frågar om jag kan tänka mig att ställa upp i Celebrity Rehab. De har köpt in konceptet och inspelningarna ska tydligen dra igång snart. Killen som ringer låter desperat.
”Så jävla ont om gamla knarkare kan det väl inte vara?” frågar jag.
Det vill han inte svara på men jag förstår att det inte är kö för att anmäla sig som deltagare. Jag ber honom dra detaljerna lite snabbt. Arvode. Tid det kommer att ta. Om de äger mitt arsle efteråt.
Jag blir införstådd med att jag kommer att bli inlåst i ett hus och utsatt för olika experiment, designade för att locka tittare. OK.
”Kan jag räkna med dig?” frågar han.
Jag säger att jag ska tänka på saken.
”Vinnaren får – förutom pengarna – dessutom chansen att delta i en internationell inspelning som vi startar upp senare under året” fortsätter han.
”In i en pundarkvart till alltså?”
”Nja, inte direkt. Då handlar det om en dödsklinik i Schweiz istället.”
”Hur menar du nu?” undrar jag.
”Jo alltså, vi spelar in en realityserie på en klinik där man hjälper människor att dö.”
”…….”
”Vi låser in er där och så får ni välja hur ni vill göra. Vi filmar bara.”
”Är ni inte kloka i huvudet?” säger jag och tänker lägga på.
”Men du måste inte ta livet av dig” säger killen som hör att jag blir upprörd. ”Du kan välja livet i stället. Det blir bra TV det med.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar