Rock´n roll is here 2 stay, eller var fan la jag bilnycklarna?

Greger smetar på hamburgerdressing på mackan och går ut i garaget där vi har ställt upp våra instrument. Så hänger han på sig basen och glufsar i sig kaloribomben utan att ta någon notis om oss som står runt omkring och ser äcklade ut.

"Inte spela bas med mat i munnen" säger Love.

Greger kan inte prata. Det hänger dressing i mungiporna på honom. Han slickar av fingrarna och visar att han är redo att köra igen. Men jag har tappat lusten.

"Strängarna blir flottiga" säger jag. "Jag har faktiskt lånat basen av lillebrorsan."

"Ska vi spela eller ska vi gnälla?" frågar Greger.

Vi har samlats i garaget tio år senare. Nästan på dagen. Bandet gick i graven för tio år sedan. Dags för reunion. Dags för medelålder.

"Kan vi inte bara skita i det här och supa istället?" föreslår William.

Han har alltid varit den mest företagssamma av oss och takterna sitter i. Jag är beredd att hålla med honom. Det här med att repa för en kommande spelning på Big Ben är en dålig idé. Att repa är en dålig idé. Big Ben är en  usel idé.

"Kom igen nu" säger Greger. "Jag måste köra hem snart och byta av Johanna. Hon har haft Wilma hela dagen. Jag är faktiskt jämställd."

Jag tittar mig omkring på mina gamla bandkompisar. Tiden har gått. William har fått rökrynkor. Jag har lagt på mig trivselvikt. En gång i tiden skulle vi ta över världen.

"Vet ni" säger jag rätt ut i rummet. "Vi måste göra spelningen på Big Ben."

"Varför då?" undrar William.

"Jag måste gå samma väg som ni killar. Jag måste också skaffa familj. Ungar. Och jag misstänker att Big Ben är min sista chans att göra det innan dörren stängs."

"Det är okej att hon är alkis bara hon är lättfotad, menar du?" fortsätter William.

Jag nickar och håller fast Williams blick samtidigt som jag försöker räkna hur många rynkor han har fått sedan jag såg honon sist. Jag tappar räkningen efter trettiosex.