Jag står i duschen och gråter. Hur jag märker det? Jag har inte vridit på kranen med vatten ännu, men ändå faller det vattendroppar på mina fötter. Troligtvis har jag inte riktigt vaknat ännu. Jag brukar ställa mig i duschen för att göra just det; vakna.
Den här kroppen lyder inte mig längre. Den försöker säga mig något.
Min psykolog vill inte längre träffa mig. Hon säger att jag är frisk. Botad. Hel. Men hur förklarar hon då tårarna som jag samlar upp i min kupade handflata? Hur förklarar jag den kupade handflatan? Varför försöker jag samla ihop bevis?
Jag kastade min telefon och min dator i soporna i går. Hörde sakerna krossas fyra trappor längre ner. Nu måste jag ringa min psykolog och försöka tala henne till rätta. Men telefonen ligger hos råttorna.
Jag måste jag ringa försäkringsbolaget och begå bedrägeri. Herregud, även en sjuk människa måste kunna ringa.
Så får jag en snilleblixt. Kroppen verkar inte kunna stänga av tårarna så jag kan lika väl försöka göra något konstruktivt av det. Jag samlar upp dem i ett plasttråg som man gör isbitar i frysen på. När tråget är nästan fyllt ställer jag in det i frysen.
Ikväll tänker jag fylla ett glas med mina frysta tårar och kyla ner drinken framför tv:n. Det kommer att bli som att konsumera en bit av sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar