Djurvän.

I samma ögonblick som jag sätter dammsugaren mot kuken så förstår jag att killarna har lurat mig. Det är inte alls skönt. Det gör bara ont.

Det gör ont genom tabletterna. Om det kan vara till någon vägledning.

Jag sliter bort dammsugarmunstycket från mitt kön. Det låter plopp när jag gör det. Om inte smärtan hade varit fruktansvärd så hade jag satt dit munstycket en gång till bara för att få höra ljudet igen. Ljud fascinerar mig. En gång i tiden ville jag kanske arbeta med musik.

Jag tror jag var tolv. Min far gav mig ett munspel.

"Blås inte ut" sa han. "Sug in istället."

"Men pappa, jag är ju astmasjuk" sa jag. "Mina lungor duger inte något till. Varför gör du så här mot mig?"

Då slog han mig rakt över ansiktet.

Så jag gav upp mina tankar på musik. Men annars gick det ingen nöd på mig. Jag tog mig igenom åren som barn och blev vuxen. Flyttade hemifrån. Lärde mig alla Bob Geldofs texter utantill. Utbildade mig till frisör. Fick några vänner. Nu bor jag här. Klipper mig själv över vasken i köket.

Silverfiskarna har tagit över badrummet. Jag har inte hjärta att be dem flytta. Jag skiter hellre på jobbet. På helgerna håller jag mig och väntar in måndagen. Offentliga toaletter ger jag inte mycket för. Fastän jag verkligen skulle behöva så kan jag helt enkelt inte förmå mig att låna en kafétoalett. Låt oss säga så här: Vissa söndagkvällar har det varit mycket svårt att komma till ro. Men idag är det söndag. Men idag är det söndag. Men idag är det söndag. Det borde betyda att det är måndag i morgon.

Där andra har bruksångest, ser jag bara lättnad framför mig. Dessutom ger jag de arma satarna inne i badrummet tak över huvudet ännu en vecka. Jag vet inte vad ni kallar det. För mig är det en glädje att kunna dela med mig av det jag har.