så mycket mer än bara svartmäklare

Det är desperat läge för Lena som har blivit dumpad av sin kille som hon har varit ihop med i sju år. Hon gav honom en förverkliga-dig-själv-kurs i julklapp senast och han tackade henne genom att materialisera sin dröm om en älskarinna som också gick på kursen. Nu har de flyttat ihop och det är jag och Lenas andra nära vänner som får försöka skrapa ihop resterna av henne.

Några av oss vädrar ju morgonluft. Alla har ju i smyg varit intresserade av Lena men det har varit förbjuden mark. Nu gäller det att smida järnet. Innan någon annan gör det.

"Du måste ha en ny lägenhet" säger jag. "Du kan inte bo kvar i era ruiner".

"Det kan jag inte ändå" svarar hon, "det var hans lägenhet och han säljer den".

"Jag har ett nummer till en mäklare".

Sagt och gjort så ringer vi min gamla kontakt som jag inte har hört av på många år. Han svarar på första signalen.

"Patrik" säger han.

"Ja, det är jag" svarar jag.

"Vad förskaffar mig den äran?"

Jag förklarar att min vän Lena behöver en etta på Söder eller Kungsholmen och det är brådis och bla bla bla hon kan betala två hundra tusen för ett förstahandskontrakt.

"Jag slutade egentligen för ett år sedan" säger min svartmäklare. "Jag gick in i väggen".

"Jaha vad gör du nu då?"

"Äh, jag kränger en lägenhet eller två ibland. Måste ju se om mitt hus trots allt eftersom jag snart blir utförsäkrad".

Och det kan ju vem som helst förstå. Så vi stämmer träff på Krukmakargatan dagen efter. Lena orkar knappt gå ur sängen, men jag släpar upp henne och lockar med en finfin lägenhet där hon kan bygga bo och börja om.

Mäklaren är där när vi kommer och han ser allt annat än utbränd ut. Han ser utvilad ut. Solariebrunbränd, vågigt tjockt hår och Prada genomgående. Lena går runt i lägenheten och hon verkar gilla den. Vi dividerar lite fram och tillbaka och Lena får veta att hon kan flytta in på två dagar om hon ger honom tvåhundrafemtio tusen i handen. Det är inte prutbart och hon accepterar.

"Local Guccitime är twelve o´clock" säger mäklaren och viftar med sin imposanta klocka. "Om två dagar ses vi här och då får du nycklar".

Sen står vi på gatan igen och Lena gråter. Hon har precis köpt ett nytt hem mot sin vilja.

"Jag saknar honom så förbannat mycket" kvider hon och jag kramar henne på trottoaren och säger såja såja.

En vecka senare bär jag flyttkartonger ihop med ett gäng andra människor. Lena pekar var kartongerna ska stå och sen bjuder hon oss alla på pastasallad och vin. Det går faktiskt att skratta åt eländet.

"Jag lånade allt på Handelsbanken" säger Lena. "Tvåhundra tusen" säger hon.

"Hade du femtio?" undrar jag.

"Nej" svarar hon.

"Men han ville ju ha tvåhundrafemtio?" fortsätter jag.

"Jag gav honom tvåhundra. Och så får jag göra delbetalningar när jag kan på resten" svarar hon och börjar skratta.

Någonting har gått mig förbi men jag vet inte vad.