Farmor dog sjuk och ledsen och min pappa var förkrossad. Jag hyrde en bil och körde 45 mil från Stockholm till Mellerud och såg när de sänkte ner henne i jorden. Vit kista. Blå himmel. Min pappa var med och bar kistan och han grät så mycket så han höll på att tappa greppet om den.
Släkten stod inavlad runt gropen och glodde ner på kistan. Jag lät blicken svepa över dem, alla dessa skrynkliga ansikten som bara brydde sig om pengar. Förakt var det enda jag orkade känna, kunde inte ta mig längre i tankarna, stannade där, jag blev grund och arg och besviken på dem.
Efter kyrkkaffet stod vi på trappan till bygdegården och skakade hand med varandra. Jag hade bilnycklarna i handen och ville bara sätta mig bakom ratten och försvinna. Robbie Williams hade precis släppt den där skivan med alla hits och jag längtade efter att få skruva upp volymen och trycka upp bilen i flimrande hastighet på motorvägen och strunta i alltsammans.
Pappa stod utanför huset och grät. Jag förstod honom men jag visste inte vad jag skulle säga. Inga ord kom till mig.
90 mil på en dag. Bara dit och sedan hem igen. Jag vankade rastlöst i lägenheten och visste att jag borde ringa pappa. Säga något, vad som helst. Men jag hade inget att säga.
Och det slår mig när jag skriver det här att det fortfarande är samma sak. Jag har inga ord. Trots att jag hela tiden försöker bevisa motsatsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar