Pacemakern exploderar i bröstet på mig under flygningen över till Orienten. Det är i alla fall så det känns. Jag sitter på min plats och kramar flygplansstolen och ber ständigt flygvärdinnan om mer vatten. Hon ser bekymrad ut. Det borde vara möjligt att ställa in pacemakern i flight mode, tänker jag. Den kanske stör ut all annan utrustning som kaptenen behöver för att kunna flyga den här grunkan. Men vad vet jag. Jag har aldrig tagit något körkort för den innan jag fick in den i hjärtat. Utbildningen har varit noll, obefintlig. De släppte bara ut mig på gatan efter ingreppet, trots att jag var så svag och haltade därifrån.
Svettpärlorna i min panna är inte lika stora och tunga här inne i planet, som den gången efter operationen. Men snudd på. Enda anledningen till att det inte är nytt rekord är på grund av den torra luften i kabinen.
Sverige vill inte ha mig mer. Ut ska jag.
”Först öppnar ni upp kroppen på mig. Sågar itu bröstkorgen med en slaktarsåg. Gör en slamsa av mig. Sätter in en pacemaker som gör pinan längre och syr ihop mig igen. Sen hinner jag inte vara hemma igen mer än ett par veckor så ska ni ha ombord mig på ett plan för att dumpa mig i öknen.”
”Hade det bara berott på mig så hade vi skattebetalare inte lagt ut en krona på ditt sketna hjärta” svarar han.
Min övervakare ger mig en sträng men road blick. Han vet att jag inte har något att sätta emot, mina muskler bär mig inte. Jag kan inte slå ihjäl en mygga längre, eller ens stryka bort en tår från min kind. Allting som är min kropp är drabbat av gravitation; det hänger lealöst, utan energi. Precis som de vill ha mig.
Utanför fönstret på flygplanet ser jag Amman breda ut sig. Har inte sett stadssiluetten på flera år, trodde jag kanske aldrig skulle göra det igen. Men nu är jag här. Den här gången för att stanna och förmultna.
Vi får se om Stockholm Under Ytan byter namn till Amman Under Ytan framöver. Jag håller inte det för otroligt att det blir så.
Du är brutal ....
SvaraRadera