Tivoliarbetare

När vi stängde nöjesfältet för säsongen så var det bara du och jag kvar. Resten av de anställda hade gått redan veckan innan. Vi fick ett par extra dagar på oss för att göra klart det sista. Vi gick från åkattraktion till åkattraktion och drog ur sladdarna ur maskinerna. Allting tystnade. Karusellhästarna stannade mitt i sina ärevarv. Maskinerna som poppade popcorn självdog. Lottstånden var igenbommade.


Det blev svårt att föreställa sig att det någonsin hade varit liv och rörelse på tivolit, nu i tystnaden och mörkret kändes människors skratt avlägsna.

”Det dröjer innan vi kommer hit igen” sa du.

”Om vi någonsin gör det” svarade jag.

”Vart ska du?”

”Jag har kommit i kontakt med en vetenskapsman i Vancouver som har byggt en helikopter av glas. Han behöver en testpilot.”

”En glashelikopter?”

”Jag vet inte mer än så. Men jag tror jag åker över. Det är bättre än alla andra alternativ.”

Du låste stora grinden. Vi stod utanför och glodde.

”Svälj nyckeln. Eller släng den i havet” sa jag.

”Får jag följa med dig till Vancouver och sitta bredvid i helikoptern?”

”Nej det får du inte. Det räcker om det är jag som dör.”

”Då slänger jag inte nyckeln. Jag öppnar upp igen till våren och du hittar mig bakom spakarna i spöktunneln.”

Jag hoppade in i en taxi och såg att du stod kvar utanför grinden när jag åkte iväg. Du rörde dig inte, det såg ut som att du höll andan. Bakom din rygg stod hela nöjesfältet som en mörk kuliss mot himlen, jag tänkte att du tillhörde tivolit, att det var ditt liv och att det var där du hörde hemma. Att du hade sockervadden i blodet och för dig fanns inget annat.

Det fanns ingen vetenskapsman i Vancouver. Det fanns ingen glashelikopter. Jag borde inte ha ljugit om det, men jag hade inget val. Jag hade aldrig lyckats ta mig därifrån annars. Jag behövde en riktigt bra anledning för att göra det, som du kunde acceptera.

Det var därför jag ljög.