-12

Så han tog en skoter och åkte ut på fjället till nån stuga han fått låna av en avlägsen släkting. Där satte han sig på en pall för att skriva en teaterpjäs.
Han fick ju hela byn emot sig, alla sa att han skulle gå tillbaka till sina renar och sköta sitt jobb. Hustrun var förtvivlad och fick skämmas.
Kanske var det alla ensamma timmar utan solljus som hade förminskat hans förstånd. Det spekulerades.
Han sa att det gjorde ont innanför pannbenet. Det var något som måste ut. Värre än så var det inte. Men ingen förstod.
Konserverna skulle räcka en månad.
Hustruns bror ville åka och hämta honom efter två dagar. Han var förbannad. Ingen behandlade hans syster på det viset.
Grabben behövde lära sig veta hut.
Men ingen åkte dit. Han fick sitta på sin pall. Poeten.
Byalaget gick in och gjorde hans jobb med djuren. Visst förtroendekapital hade han ju ändå. Alla ställde upp.
Har du hört något? Så frågade de varandra och tittade bort mot horisonten. Väntade på att skotern skulle dyka upp som en skugga mot snön.
Frun grät. Sen teg hon. Sen grät hon lite till. Sen slutade hon sörja honom. Så sa hon.
Livet bara fortsatte. Det gör det alltid, sa de. Renarna måste tas om hand. Köttet måste in.
Norrskenet. Fastän de hade sett det så ofta så slutade de aldrig förundras.
Det är omöjligt att sluta titta när man väl börjat. Alla var överens om det.
Så kom han. Gående. Som om inget hänt.
Folk ville vara förbannade. Visade att de ville vara förbannade.
Men nyfikenheten slog igenom.
Skrev du som du sa? Så frågade de.
Nej. Han svarade. Jag försökte skriva. Jag gjorde ett allvarligt försök.
Men orden fanns inte där. Det var en dröm. Det var en riktig dröm och den var värd att prövas.
Men till syvende och sist så fanns inte orden. Jag räckte inte. Min dröm var för kort.
Alla tog ett djupt andetag gemensamt. Det fanns en lättnad. Den enda som inte kunde förlåta var frun.
Hon var gladare utan honom. Det var bättre när han skrev. Hon fick en starkare roll i byn som sörjande.
Nu var allt som det alltid varit. Alla var tvungna att begrunda detta faktum.
Och pjäsen väntar fortfarande där ute på fjället på att bli skriven.