Det var först när grisfötter blev min absoluta passion som min hustru ville skriva äktenskapsförord. Där gick gränsen. Hon ansåg inte att barnen skulle behöva stå ut med vad som helst.
"Va fan" sa jag. "Det är ju inte som att jag lägger ner hela min förmögenhet på grisfötter."
"Men mina pengar går åt för att du ska svulla, det är ett som är säkert."
"Numera lufsar jag bort mina kilon."
"Det är för sent."
Hon sa så.
"Vänta här nu. Du vill inte skiljas? Du vill skriva äktenskapsförord?"
"Ja alltså jag tar det i två steg för att chocken inte ska bli för stor för dig" svarade hon.
"Du har alltid haft mitt bästa för dina ögon."
"Du får vara hur ironisk du vill, men om ett år är det du som står i ett gathörn och spelar ukulele för uppehället."
"Hur kan du göra så här mot pappan till dina barn?"
"Just det. Jag glömde det. Du är inte far till barnen."
"Nähä du. Vem är det då?"
"Det är slaktaren nere på hörnan."
"Vafan, det är ju där jag köper mina grisfötter."
"Yes, vi är tydligen bra kunder båda två, eller vad säger du?"
Kan ni begripa att en människas matvanor kan provocera någon annan på det här viset? Mycket oroande, måste jag säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar