Nu ska jag berätta något som du säkert redan visste, eller åtminstone misstänkte. Det är inte genant, men kan utvecklas till en mani hos vissa av oss som skriver, om vi inte passar oss.
Jag står inne på stadsbiblioteket en tisdag klockan tre (en tisdag klockan tre är själva sinnebilden av vardag, vanlighet, leda, anser jag) och botaniserar bland de fyrahundratusen böcker som trängs på hyllorna där i de fantastiska rummen.
Som vanligt börjar jag på B (begynnelsebokstaven i mitt efternamn), för att se vilka böcker av mig som de har inne. Just den här tisdagen har de faktiskt de tre första. Hur ska man tolka det? Som om ingen vill låna mig, eller att böckerna just har kommit tillbaks från läsarna? Andra gånger när jag är där finns inga böcker inne, det varierar.
Bekännelsen är inte större än så: varje gång jag besöker ett bibliotek (eller bokhandel) så drabbas jag av ett tvångsmässigt begär att kontrollera om någon av romanerna finns tillgängliga. Det gäller varje författare, skulle jag nog våga påstå. Jag har sett vågade författare stuva om bland böckerna inne i bokhandlar, ställa sina egna böcker i skyltfönstret utan att ägaren till bokhandeln är med på det, och så vidare. Det är bara fantasin som sätter gränser.
Men det handlade aldrig om odödlighet från min sida. Jag hyser inga förhoppningar om att kommande generationer ska läsa mina romaner och förundras och ta lärdom av dessa mänskliga tillkortakommanden som jag har tecknat.
"Om du inte vill bli odödlig, varför skriver du då?" frågar Mari.
"Jag har i perioder en oro som vida överskuggar mitt välbefinnande", svarar jag. "Om jag skriver ner det så lättar trycket."
"Så skrivandet är egoistiskt?"
"Hur skulle det kunna vara något annat?"
En skrivande människa vill bli läst, givetvis. Men om skrivandet inte är till för en själv så har jag svårt att se att det blir några bra ordföljder. Man måste börja där. Jag är medveten om att den oro jag går omkring med är unik för mig - och ändå helt allmängiltig, vilket gör att även andra kan läsa om den och säkert förstå vad det är jag vill säga.
Amen.
Jag står inne på stadsbiblioteket en tisdag klockan tre (en tisdag klockan tre är själva sinnebilden av vardag, vanlighet, leda, anser jag) och botaniserar bland de fyrahundratusen böcker som trängs på hyllorna där i de fantastiska rummen.
Som vanligt börjar jag på B (begynnelsebokstaven i mitt efternamn), för att se vilka böcker av mig som de har inne. Just den här tisdagen har de faktiskt de tre första. Hur ska man tolka det? Som om ingen vill låna mig, eller att böckerna just har kommit tillbaks från läsarna? Andra gånger när jag är där finns inga böcker inne, det varierar.
Bekännelsen är inte större än så: varje gång jag besöker ett bibliotek (eller bokhandel) så drabbas jag av ett tvångsmässigt begär att kontrollera om någon av romanerna finns tillgängliga. Det gäller varje författare, skulle jag nog våga påstå. Jag har sett vågade författare stuva om bland böckerna inne i bokhandlar, ställa sina egna böcker i skyltfönstret utan att ägaren till bokhandeln är med på det, och så vidare. Det är bara fantasin som sätter gränser.
Men det handlade aldrig om odödlighet från min sida. Jag hyser inga förhoppningar om att kommande generationer ska läsa mina romaner och förundras och ta lärdom av dessa mänskliga tillkortakommanden som jag har tecknat.
"Om du inte vill bli odödlig, varför skriver du då?" frågar Mari.
"Jag har i perioder en oro som vida överskuggar mitt välbefinnande", svarar jag. "Om jag skriver ner det så lättar trycket."
"Så skrivandet är egoistiskt?"
"Hur skulle det kunna vara något annat?"
En skrivande människa vill bli läst, givetvis. Men om skrivandet inte är till för en själv så har jag svårt att se att det blir några bra ordföljder. Man måste börja där. Jag är medveten om att den oro jag går omkring med är unik för mig - och ändå helt allmängiltig, vilket gör att även andra kan läsa om den och säkert förstå vad det är jag vill säga.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar