My love for you, as good as new.

Jag är hemligt förälskad i min tandläkare.
Eller så här: jag vill att hon ska förstå det men det gör hon inte. Jag träffar bara henne en gång om året men ändå. Det är det vackraste ögonblicket på hela året när det inträffar. Hon är så vacker och hade jag några miljoner på banken så vore hon den naturliga arvtagerskan om jag tragiskt skulle förolyckas under en behandling. Det kan jag givetvis inte berätta för henne eftersom jag då starkt misstänker att hon skulle sätta en bedövningspruta i svaljet på mig och alla förstår ju vad det skulle innebära.
 

”Men vad är grejen egentligen?” frågar jag henne när jag sitter uppflugen i tandläkarstolen med en stålkrage runt min hals och väntar på att hon ska börja rota i min mun. ”Varför måste du lämna rummet varje gång du tar en röntgenbild av mina tänder?”

”På grund av strålningen” svarar hon.

Det låter logiskt men gör mig inte på något sätt lugnare.

”Så jag ska sitta här och odla cancer i käkarna medan du lämnar det sjunkande skeppet?”

”Du har välskötta tänder. Som vanligt. Det skulle räcka om jag bokade upp dig vartannat år i fortsättningen för en rutinkontroll.”

”Där har du medelklassen i ett nötskal” säger jag, ”vi äter lördagsgodis och borstar tänderna.”

”Ska jag boka dig om två år?”

Hon begriper inte.

”Men jag gillar att komma hit en gång om året. Det får mig att känna mig trygg.”

”Du har fina tänder.”

”Jag förstår att det är menat som en komplimang men du sårar mig.”

”Jag bokar in dig hos Stefan i fortsättningen. Jag går på mammaledighet om ett halvår och jag vet faktiskt inte hur länge jag blir borta.”

”Jaha. Då var man tvåa på bollen som vanligt” säger jag.