Note to self: Umgås aldrig med författare.

"Sluta fundera så mycket på varför ditt förlag är så ängsligt", sa jag till Evelina den dagen vi sågs igen efter hennes långa turné genom Europa. "Det är ju en marknadsavdelnings jobb och plikt att vara ängsliga, är det inte?"

"Det märks att du aldrig lämnar tullarna", svarade Evelina. "Du är extremt.....(här letade hon efter ordet)...."

"Skitnödig?"

"Oförmögen att skita! Du är oförmögen att skita, det var det uttrycket jag sökte."

"Bara för att du säljer en miljon böcker i Frankrike, så behöver du inte vara elak."

Fast både hon och jag visste att en del av hennes försäljningsframgång kom just av elakheten, så hon vann igen, som vanligt, som alltid.

"Evelina, jag längtar tills du försvinner ut på någon bokmässa i Spanien igen, så att jag får vara ifred här hemma i Svedala", sa jag och hoppades att det skulle lugna ner henne.

"Skriver du något själv?" frågade hon.

"Ja, jo, det gör jag. Men det är lite för tidigt att prata om."

"Åh, du är den där typen, det glömde jag. En sån som inte pratar, utan som s.k.r.i.v.e.r."

"Ja...."

"Vi skulle kunnat ha bli något, du och jag. Men Peo, vet du?"

"Nej, jag vet inte."

"Du är för ängslig. Du är för mycket marknadsavdelning och för lite action för min smak."

"Du får det att låta som något negativt, Evelina. Men jag vill nog ändå ha det så, om du ursäktar."