Jag arbetade som reseledare på Blue Village på den tiden. Varje morgon när jag vaknade, så var den första tanken som gick genom huvudet att de betalar mig inte för det här, inte tillräckligt. Det var sagt att jag skulle ta hand om turister, vilket också var huvudsysslan, men kanske borde ta hand om bättre definieras i anställningskontraktet.
De små bitarna fick man ta; den att ha jourtelefonen under huvudkudden och bli väckt på nätterna av berusade ungdomar som inte visste när deras flygplan skulle lyfta. Eller hjälpa ett pensionerat par som hade tappat sina pass i poolen.
Men en dag när jag hade varit på flygplatsen och hämtat upp en grupp nyanlända turister och fått in dem i bussen, då hände det något som gjorde att jag inte längre kunde arbeta kvar. Bussen hade precis rullat ut från parkeringen och kommit upp på vägen, när en berusad man kom fram till mig och sa att vi var tvungna att vända bussen.
"Varför då? Om det gäller en resväska så kan jag se till att vi plockar upp den och att du får den till hotellet."
"Fast det gäller min son. Jag har glömt min son på flygplatsen."
Han var fem år gammal och stod bredvid rullbandet när personalen hittade honom. Inget hade hänt, han undrade var sin pappa var. Vi kontaktade pojkens mamma i Sverige och när hon fick klart för sig att pappan hade glömt pojken på flygplatsen, bad hon oss sätta pojken på ett vändande plan tillbaka. Det gjorde vi. När mannen förstod att han inte skulle få en vecka tillsammans med sin son, blev han galen. Det var jag som fick försöka lugna honom, det var mig hotellägaren skrek på när mannen slog sönder sitt hotellrum.
"Jag säger upp mig."
"Du har en månad kvar på kontraktet. Jobba den månaden", svarade min chef.
När jag gick ut från hennes kontor, stötte jag ihop med en kvinna som hade armen i bandage.
"Jobbar du här?" frågade hon.
"Än så länge, ja."
"Min man har slagit av mig armen", sa hon. "Den är bruten på tre ställen. Jag vill polisanmäla honom."
"Du behöver flygas hem till Sverige", svarade jag. "Du behöver opereras i Sverige."
"Aldrig att jag åker hem! Jag har sparat till den här semesterresan i ett år och nu är jag här! Jag åker inte hem."
Senare samma kväll såg jag henne sitta i baren med en drink. Armen i bandage. Det gjorde fruktansvärt ont, sa hon, men spriten hjälpte lite.
De små bitarna fick man ta; den att ha jourtelefonen under huvudkudden och bli väckt på nätterna av berusade ungdomar som inte visste när deras flygplan skulle lyfta. Eller hjälpa ett pensionerat par som hade tappat sina pass i poolen.
Men en dag när jag hade varit på flygplatsen och hämtat upp en grupp nyanlända turister och fått in dem i bussen, då hände det något som gjorde att jag inte längre kunde arbeta kvar. Bussen hade precis rullat ut från parkeringen och kommit upp på vägen, när en berusad man kom fram till mig och sa att vi var tvungna att vända bussen.
"Varför då? Om det gäller en resväska så kan jag se till att vi plockar upp den och att du får den till hotellet."
"Fast det gäller min son. Jag har glömt min son på flygplatsen."
Han var fem år gammal och stod bredvid rullbandet när personalen hittade honom. Inget hade hänt, han undrade var sin pappa var. Vi kontaktade pojkens mamma i Sverige och när hon fick klart för sig att pappan hade glömt pojken på flygplatsen, bad hon oss sätta pojken på ett vändande plan tillbaka. Det gjorde vi. När mannen förstod att han inte skulle få en vecka tillsammans med sin son, blev han galen. Det var jag som fick försöka lugna honom, det var mig hotellägaren skrek på när mannen slog sönder sitt hotellrum.
"Jag säger upp mig."
"Du har en månad kvar på kontraktet. Jobba den månaden", svarade min chef.
När jag gick ut från hennes kontor, stötte jag ihop med en kvinna som hade armen i bandage.
"Jobbar du här?" frågade hon.
"Än så länge, ja."
"Min man har slagit av mig armen", sa hon. "Den är bruten på tre ställen. Jag vill polisanmäla honom."
"Du behöver flygas hem till Sverige", svarade jag. "Du behöver opereras i Sverige."
"Aldrig att jag åker hem! Jag har sparat till den här semesterresan i ett år och nu är jag här! Jag åker inte hem."
Senare samma kväll såg jag henne sitta i baren med en drink. Armen i bandage. Det gjorde fruktansvärt ont, sa hon, men spriten hjälpte lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar