Litterära groupies

Evelina och jag träffas nere på Mellqvist. Det är lördag morgon och hon ser sliten ut. Dessutom luktar hon surt.

"Det här livet plågar mig", säger hon. "Slå aldrig igenom, lova mig det."

Evelina och jag har gått sida vid sida sedan femton år tillbaka. Båda flyttade till Stockholm för att skriva böcker - alltså försöka skriva böcker - och vi har alltid peppat varandra och läst och kritiserat och hjälpt varandra framåt i textarbetet. Terrorbalansen var intakt mellan oss fram till för två år sedan, när Evelina blev antagen på Piratförlaget och fick en försäljningssuccé med sin första roman. Jag hjälpte henne med texten, föreslog ändringar och förbättringar, och Evelina säger jämt att hon kommer vara mig evigt tacksam. Men sedan succén hinner vi inte ses lika ofta som tidigare.

"Jag har varit på bokturné i sex dagar i Tyskland", fortsätter hon. "Boken ska översättas, så jag har varit där och pratat med journalister. Jag har varit berusad i hundratjugo timmar nu, tror jag."

"Grattis till framgångarna."

Evelina tittar på mig. Nickar. Det ser ut som att hon skulle behöva sova i två dygn för att bli sig själv igen.

"Jag har börjat ta för mig av alla hunkar som stöter på mig", fortsätter hon.

"Va? Har du groupies?"

"Självklart har jag det. Med tvättbrädor!"

Jag uttrycker min förvåning över att bokslukare har tvättbrädor, men Evelina säger att det har dom hela bunten och hon kan inte låta de söta pojkarna vara, som ger henne skamliga förslag.

"Så nu har jag ett sexliv, men ingen tid att skriva en uppföljare."

"Jag lovar att aldrig slå igenom", säger jag.

"Det är bra, Peo. Det är bra."