Hon är författaren som har svårt att få till uppföljaren. Det är så mycket annat, liksom.

Börjar morgonen med en Voltaren mot smärtan i ryggen. Tror inte jag öppnar ögonen, jag bara kliver upp ur sängen och trevar mig fram till min väska, där jag vet att tabletterna finns. Hotellrummet är nedsläckt, det måste vara tidigt, det känns inte som om solen har gått upp ännu. Huvudet bultar och jag minns ingenting och det jag minns vill jag inte minnas.

Plötsligt ringer det på telefonen, inte min mobiltelefon, utan den som är ansluten till hotellrummet. Jag lyfter luren.

"Säg att det inte är sant", säger Evelina.

"Jag vet inte vad du menar", svarar jag. "Men om du menar att du snedtände på restaurangen och bad förläggaren stoppa upp sitt kontrakt i röven, då måste jag tyvärr säga att det är sant."

"Vad gjorde vi sen?"

"Vi fortsatte ut. Jag ville hem, men du tvingade oss vidare till den där läderklubben där man blir fastkedjad i baren. Jag förlåter dig aldrig för det."

"Åhh, nu minns jag. Peo, jag är skiträdd nu", säger Evelina. "Det är någon inne på toaletten här i mitt rum. Någon tar en dusch."

"Då måste den andra har gått."

"Va?"

"Om du bara hör en person så måste den andra har gått. Du tog med dig två hem igår."

Evelina säger inget, men jag hör att hon försöker minnas. Hon har slängt bort ett miljonkontrakt med en fransk förläggare och hon har börjat prenumerera på könssjukdomar. Så startar morgonen för henne.

"Kan vi åka hem nu?" frågar hon.

"Nej. Idag blir det teve för din del. Vi får rädda det som räddas kan."

"Ring mig och fyra timmar."

"Ok, Evelina. Jag ringer dig om fyra timmar. Fundera på om du har något smart att säga på teve, för det behöver du efter det här."