Helvetet är mycket mycket nära.

Så här är det: Jag har känt Evelina rätt länge nu och under en lång tid var vi på samma nivå, karriärsmässigt. Vi skrev våra manus, kritiserade varandra, blev refuserade om vartannat och fick trösta. Och så vidare och så vidare. Nu, i Paris, när Evelina strax ska ge ut sin första roman på franska, tidigare översatt till tyska, engelska och spanska, så har vi olika roller att fylla. Hon har ju till och med anställt mig. Men det är också nu jag börjar förstå att jag nog inte känner henne så väl som jag tidigare trodde.

"Det är inte Sverigedemokraterna jag är rädd för", säger Evelina. "Det är deras väljare som skrämmer mig."

"Självklart. Politikerna finns bara till för att väljarna accepterar det. Demokrati är överskattad etcetera, och så vidare."

"Samma sak med Kent", fortsätter Evelina. "Det är inte Jocke Berg jag är rädd för. Det är hans fans."

"Jonas Gardell?"

"Yes."

"Paulo Coelho?"

"Check."

"Gina Dirawi?"

Evelina tittar på mig. Vi står på LaFayette och köper skor för minst trettiofem tusen.

"Jag tror du förstår vad jag menar", säger hon. "Gina skrämmer mig inte. Hennes hundratusen följare på Twitter däremot..."

När vi är klara med våra skoinköp - Evelina köper faktiskt tolv par cuban high heels åt mig - och kommer ut på gatan, står det en man i trasiga kläder där med en skylt som han har skrivit något på. Jag som kan lite franska, översätter åt Evelina.

"Apokalypsen är nära, står det."

"Precis! Han har rätt! Jocke Berg och Gina Dirawi står beredda att leda oss rakt ner i skärselden och vi bara tackar och tar emot."

Jag ger honom ett par av mina skor som Evelina precis köpt. Mannen lägger ner skylten på gatan och öppnar kartongen och fiskar upp stövlarna med höga klackar.

"Merci, merci", säger han.

Han tar dem på sig. Vi står och tittar på. När han är klar, plockar han upp apokalyps-skylten igen. En profet i trasiga kläder i höga klackar, som inte lyssnar på Kent eller läser Jonas Gardell. Evelina ser nöjd ut.