Det fanns ingen att skylla på, kärleken kom och gick, de fick mer än tio år tillsammans och flera av dem måste kategoriseras som lyckliga, men nu var det över.
"Jag saknar inte henne ens. Men det kanske bara är medicinerna som verkar", sa Henry.
"Vart har hon tagit vägen?"
"Sist jag hörde ifrån henne, befann hon sig i New York. Hos en vän."
"En vän?"
Men Henry svarar inte. Vad ska han säga? Han vet ju faktiskt inte. Bara en vän, helt enkelt. Vi har tagit en tur med hans bil, åkt på måfå, ut från Stockholm. Jag vill se lite träd säger Henry. Jag vet inte, jag följer bara med, han får köra oss vart han vill.
"Din bok är redan skriven", säger han. "Du kan inte wallraffa mig, du behöver inte just min berättelse, eller hur?"
Jag tycker det låter cyniskt. Som om jag skulle använda allt som kommer i min väg. Fast visst, hade Henrys skilsmässa inträffat ett år tidigare, är det möjligt att jag skulle ha plockat enstaka händelser och gjort bok av dem. Men nu, när vi sitter i en bil i en stockholmsförort, kan jag nästan ta på Henrys sorg. Då tänker jag att jag aldrig skulle kunna utnyttja honom på det viset.
"Jag ville ha henne och hon ville ha mig och sedan ville vi inte det längre."
"Fy fan, Henry."
"Lova mig att du inte skriver om det här på Stockholm Under Ytan heller", fortsätter han. "Lova."
"Jag saknar inte henne ens. Men det kanske bara är medicinerna som verkar", sa Henry.
"Vart har hon tagit vägen?"
"Sist jag hörde ifrån henne, befann hon sig i New York. Hos en vän."
"En vän?"
Men Henry svarar inte. Vad ska han säga? Han vet ju faktiskt inte. Bara en vän, helt enkelt. Vi har tagit en tur med hans bil, åkt på måfå, ut från Stockholm. Jag vill se lite träd säger Henry. Jag vet inte, jag följer bara med, han får köra oss vart han vill.
"Din bok är redan skriven", säger han. "Du kan inte wallraffa mig, du behöver inte just min berättelse, eller hur?"
Jag tycker det låter cyniskt. Som om jag skulle använda allt som kommer i min väg. Fast visst, hade Henrys skilsmässa inträffat ett år tidigare, är det möjligt att jag skulle ha plockat enstaka händelser och gjort bok av dem. Men nu, när vi sitter i en bil i en stockholmsförort, kan jag nästan ta på Henrys sorg. Då tänker jag att jag aldrig skulle kunna utnyttja honom på det viset.
"Jag ville ha henne och hon ville ha mig och sedan ville vi inte det längre."
"Fy fan, Henry."
"Lova mig att du inte skriver om det här på Stockholm Under Ytan heller", fortsätter han. "Lova."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar