Sommarkatt

När vi landar på Arlanda, känner jag mig rätt färdig och mätt, jag behöver en paus från den här cirkusen och det säger jag till Evelina.

"Nu händer det inget på två veckor. Sedan är det en bokmässa vi ska åka på", svarar hon.

Jag sätter nyckeln i dörren och ställer bara in väskorna på golvet när jag kommer hem. Orkar inte packa upp, orkar inte duscha eller laga mat. Jag lägger mig på soffan och stirrar i taket. Det finns åtminstone fyra ofullständiga manus i datorn. Något av dem borde jag väl kunna skriva klart, tänker jag. Då ringer det på telefonen. Det är Paul.

"Marika har lämnat mig", säger han.

Det har jag väntat på i månader. Jag har sett det komma, långt tidigare än Paul kan ana. Jag såg hur hon plötsligt tittade på honom när han hade en utläggning om kontoret eller en fotbollsmatch, tajmingen var borta, han missade poängerna, han blev helt enkelt tråkig att lyssna på. Men Paul och jag är ju vänner, så jag kommer alltid stå ut med honom, men inte Marika givetvis, hennes blick var utan tvekan, jag såg slutet för honom.

"Jag har nyss kommit hem från Paris med Evelina", säger jag. "Vill du komma över lite senare och äta en middag?"

Jag orkar inte, men jag måste ställa upp. Paul behöver mig. Så jag gör en risotto och öppnar tre flaskor rosé och lyssnar.

"Hon säger att förälskelsen är över. Det var bra så länge det varade och nu är det inte bra längre."

"Har hon träffat någon annan?"

Paul skakar på huvudet, men han är inte tvärsäker på att så inte är fallet.

"Tror inte det. Det är passionen som har slocknat bara, säger hon."

Stackars Paul. Som sitter ihopsjunken på en köksstol med en sin gamla vän Peo som bara vill gå och lägga sig efter veckan i Paris. Övergiven och ensam, han ser för eländig ut. Jag önskar jag hade ett sätt att hjälpa honom på, att jag bara kunde resa mig upp och gå runt köksbordet och ge honom en kram.

"Jag är som en jävla sommarkatt för henne", säger Paul. "Nu kommer hösten."

"Ja. Nu kommer hösten", svarar jag.