Tung förhandling.

Jag önskar ingen en hel natt i hängmattan utanför hipstertorpet. Även om det var vackert med alla stjärnor på himlavalvet, så låg jag mest och skakade av köld i den värmländska sommarnatten. Och ingen hampabonde syntes till. Tidigt i gryningen klev jag upp och gjorde åkarebrasor. Det var alldeles stilla över ängarna. Det var bara mina knakande leder som hördes, när jag böjde på kroppen. Smack smack smack lät det från hälsenorna, så att till och med kossorna stannade upp mitt i sitt idisslande, för att förstå var ljuden kom ifrån.

Sedan ringde jag bonden tio gånger på raken utan att få svar och då var måttet rågat. Jag tog en trädgren och slog sönder ett fönster på hipstertorpet. Då kunde jag sträcka in en arm och nå dörrlåset från insidan och öppna. Så fort jag kom in i torpet, fick jag syn på hampabonden som låg och sov på soffan. Jag gick fram till honom och sparkade till ena benet på möbeln. Han vaknade.

"Där är du ju", sa han.

"Vad menar du? Jag har sovit här utanför hela natten. Och försökt ringa dig."

Bonden satte sig upp. Gnuggade ögonen. Pekade bort mot köksbordet på min dator.

"Där är den", sa han. "Det är bara att ta den."

Jag tog den under armen och var på väg ut genom dörren igen.Allt jag ville var att sätta mig i bilen och köra ner till Stockholm igen och fortsätta på mitt manus. Bensinpengarna fick jag se som läropengar. Bonden ropade efter mig.

"Kommer ni tillbaka nästa sommar?"

Jag tror inte det, ville jag svara. Det här stället är förknippat med en svår tid. Jag vet inte om jag vill bli påmind om det. Jag älskar ljuset över ängarna, sommarnätterna, tystnaden. Men hela historien med X sitter som en tagg i hjärtat. Så jag tror inte det.

"Jag skulle behöva en kontakt i Stockholm som kan hjälpa mig med affärerna", fortsatte hampabonden.

Men jag gick ut till bilen. Startade den och körde iväg. Jag är inte din kontakt. Jag vill bara bli lämnad ifred. Hampabonden skickade ett sms: "Du får bo i hipstertorpet gratis om du hjälper mig."

Vi får se svarade jag. Vi får se.