Farsen fortsätter.

Och jag sitter kvar i logen och tittar på en liten teve, när Evelina gör sitt framträdande i fransk television. Det tog henne en timme att bli av med den andre av de två hon släpade hem efter vår natt på läderklubben.

"Han bet sig kvar", sa Evelina i taxin till studion. "Jag var den bästa kvinna han någonsin träffat och han tänkte följa mig vart jag än gick, bla bla bla."

"Dina litterära groupies är i en klass för sig."

"Ska man behöva röka ut folk från hotellrummet? Va? Ska man det?"

Det är en man i ljusgrå kostym och slips med konjaksröst som intervjuar henne. De sitter i varsin fåtölj och han ställer frågor om hur det känns att vara kvinna och skriva böcker. Hörde jag rätt? tänker jag. Frågade han henne just hur det känns att vara kvinna och skriva böcker? Ja, det gjorde han.

Evelina håller sig cool, men jag vet ju att det är för de där fyra blå tabletterna hon tog i taxin på väg hit; det är de som håller henne i schack. Jävla industri som trasar sönder människor. Den franska tevevärden säger att han inte kan läsa Evelina, eftersom han inte förstår svenska och då blir det riktigt pinsamt, när hon tvingas påminna honom om att det trots allt finns en novellsamling översatt till just franska. Sedan är intervjun över och Phoenix spelar en låt istället. Evelina kommer in i logen. Jag ser att teatersminket har runnit i ansiktet på henne.

"Det var varmt i studion", säger hon. "Fast det är inte sminket som har runnit. Det är den där snubbens saliv jag har i ansiktet."

Vi lämnar snabbt tevestudion och kommer ut på gatan. Evelina säger att hon vill spendera en förmögenhet på skor på LaFayette, så då tar vi ännu en taxi dit.

"Du får ut din lön i skor", säger hon till mig. "Jag köper dig tio par cuban high heels i lön för det tunga arbete du utför som min turnéledare."

"Det är som i gamla tider, när arbetarna fick ut lönen i sprit i skogarna."

"Exakt, älskling."