Han hatade verkligen sig själv. Det var en känsla som hade smugit sig på honom genom åren, gradvis, oändligt långsamt. Man skulle kunna säga nästan omärkligt, fast bara nästan. I alla fall så långsamt att han kunde intala sig att det inte skulle hända; han skulle inte börja hata sig själv på riktigt, så långt kunde det aldrig gå.
Men.
Här satt han. På en stol på ett kontor, de sista skälvande dagarna innan han skulle gå på en lång ledighet med sitt barn - tio månader - och hatade sig själv. Han insåg att det inte var rättvist att tänka så, att allt bara handlade om att han behövde komma därifrån. Bara han kom därifrån så skulle allt kännas bättre igen.
Ledan. Arbetsuppgifterna. Människorna. Allt kändes hopplöst. Så i ett ögonblick av elektriskt självhat öppnade han upp sin kalender och la en väckning till sig själv, om tio månader. Det var det sista han gjorde innan han gick hem, till sitt barn, till sin ledighet.
Det var meningen att han inte skulle komma tillbaka. Det var meningen att han skulle hitta ett annat jobb under sin föräldraledighet. Men månaderna gick fort och det hände inte. Det var så mycket annat, livet blev lättare, trycket över bröstet försvann, det gick att intala sig att jobbet skulle ha blivit bättre när han återvände.
Men.
Här satt han. På en stol på ett kontor, de första skälvande minuterna av sin arbetstid. Han öppnade sin mejl. Det låg 964 olästa mejl i inkorgen. Sedan plingade det till, när väckningen han lagt till sig själv plötsligt poppade upp på skärmen. Han hade helt glömt bort den. Han öppnade och läste.
Är du fortfarande kvar här, din jävla idiot?
Inget mer. Det var allt han skrivit. Ett meddelande från sitt gamla jag till sitt nya. För ett ögonblick frös blodet i kroppen. Sedan bestämde sig hjärtat för att pumpa vidare. Han tittade på klockan. Bara tre timmar till lunch.
Men.
Här satt han. På en stol på ett kontor, de sista skälvande dagarna innan han skulle gå på en lång ledighet med sitt barn - tio månader - och hatade sig själv. Han insåg att det inte var rättvist att tänka så, att allt bara handlade om att han behövde komma därifrån. Bara han kom därifrån så skulle allt kännas bättre igen.
Ledan. Arbetsuppgifterna. Människorna. Allt kändes hopplöst. Så i ett ögonblick av elektriskt självhat öppnade han upp sin kalender och la en väckning till sig själv, om tio månader. Det var det sista han gjorde innan han gick hem, till sitt barn, till sin ledighet.
Det var meningen att han inte skulle komma tillbaka. Det var meningen att han skulle hitta ett annat jobb under sin föräldraledighet. Men månaderna gick fort och det hände inte. Det var så mycket annat, livet blev lättare, trycket över bröstet försvann, det gick att intala sig att jobbet skulle ha blivit bättre när han återvände.
Men.
Här satt han. På en stol på ett kontor, de första skälvande minuterna av sin arbetstid. Han öppnade sin mejl. Det låg 964 olästa mejl i inkorgen. Sedan plingade det till, när väckningen han lagt till sig själv plötsligt poppade upp på skärmen. Han hade helt glömt bort den. Han öppnade och läste.
Är du fortfarande kvar här, din jävla idiot?
Inget mer. Det var allt han skrivit. Ett meddelande från sitt gamla jag till sitt nya. För ett ögonblick frös blodet i kroppen. Sedan bestämde sig hjärtat för att pumpa vidare. Han tittade på klockan. Bara tre timmar till lunch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar