Sandra gillar pizza. Sandra är inte rädd för muskler.

Sandra och jag har varit ute på krogen och jag är den första att medge att det blev några glas för mycket. Nu står vi inne på pizzerian på Rörstrandsgatan och jag försöker fokusera på klockan som hänger på väggen.

"Det kan inte stämma", säger jag. "Är klockan bara tio?"

Sandra tittar där jag tittar och nickar sedan. Jo. Klockelidockan är bara barnet osv osv. Det känns hoppfullt på något vis, vi kan fortfarande göra vad vi vill; gå vidare eller gå hem. Allt är möjligt. Jag står där i mina tankar när en biffig kille kommer in genom dörren och knuffar sig fram till kassan och gör en beställning på arton quattro stagioni.

"Se dig för", säger Sandra.

Biffen vänder sig om och stirrar på Sandra. Sedan på mig. Sedan på Sandra igen. Jag blir liten och rädd och vill gärna att min näsa ska sitta kvar på samma ställe efter att jag lämnat restaurangen, men Sandra glor tillbaka och gör en ful min. Biffen skiner upp.

"Du är en cool tjej", säger han. "Vill du hänga med mig istället för den där tönten? Vi kan käka pizza och prata feminizm."

"Feminizm säger du? Med z?"

"Feminizzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzmmmmmmmmmm", förtydligar biffen.

Jag är redo att lägga benen på ryggen. Jag är skräckslagen. En tönt, precis som biffen säger. Jag behöver inte äta längre. Jag hoppas att Sandra också tycker att vi bara ska gå.

"Okej du gillar inte feminism, jag fattar", säger Sandra.

"Har du problem med det?" frågar biffen.

"Skillnaden mellan pizza och din åsikt är att jag bad om pizzan", svarar Sandra.