Töm diskmaskinen för helvete.

"Och nu säger hon att jag måste börja gå i terapi också", säger Mikael en kväll i juni när vi sitter och pratar. "Som om det skulle hjälpa."

"Hon bryr sig om dig", försöker jag. "Hon vill dig väl."

"Man kan vara deprimerad av massor av orsaker och det som drar ner mig har ÍNTE med några demoner att göra."

Vi sitter på Mikaels altan och ser hur svalorna flyger lågt. Jag funderar på om jag ska säga att det troligen snart drar in regn, som man gör när svalorna flyger lågt, men jag håller tyst om det och försöker hitta ett annat samtalsämne istället.

"I framtiden tror jag att man kommer gå in i en slags människotvätt, som en biltvätt ungefär, där man kan nollställa hela systemet och samtidigt få en bodyscrub på köpet. Sen kommer man ut på andra sidan och så är man en ny människa, bokstavligen."

"Om hon bara dammsög och tömde diskmaskinen skulle jag vara nöjd", säger Mikael.

"Ja, det behöver du nog inte gå i terapi för", svarar jag.

"Den här jämställdhetsivern har gått så långt så att först ska två, tre generationer män straffas kollektivt och sona alla brott mot jämställdheten som våra föregångare har begått mot kvinnor i alla tider. Det är väl okej, det får vi män hacka i oss. Men jag blir så jävla trött på att diskmaskinen aldrig är tömd."

"Med all respekt", säger jag. "Det låter som ett i-landsproblem."

"Fast det är det inte. Det är ett äktenskapsproblem", svarar Mikael.

"Istället för äktenskapsförord: Diskmaskinsförord och städschema", säger jag.

Då får Mikael något lyckligt i blicken. Som om han har sett ljuset.