tisdag 4 juni 2013

För varje sekund som går så dör en hjärncell på Skånegatan.

"Jag är så glad för att den ironiska generationen inte finns längre", säger jag till Greger när vi besöker cykelkällaren på Skånegatan och minns vårt nittiotal.

"Inte jag", svarar Greger.

"Varför inte? Det är väl bättre att folk är snälla?"

"Fast det är inte så jag upplever det."

Står vid bardisken och dricker en öl. Det har gått tjugo år och allt ser annorlunda ut, men inget har hänt.

"Det känns märkligt att vara här igen. Efter att jag skrev Mannen utan ryggrad så var det tomt, blankt, rensat liksom."

Greger suckar.

"Vad jag menar är att folk inte är så jävla snälla som du säger. Jag tycker mest att folk är blasé. Trötta. Uppgivna och övergivna."

"Övergivna?"

"Av sig själva."

"Å fan."

"Ingen bryr sig längre. När vi var ironiska hade vi iallafall ett patos. Nu har den ironiska generationen blivit den paralyserade generationen."

"Som dockor på ett vaxkabinett, menar du?"

"Ja, så skulle man kunna uttrycka det."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar