Han gick omkring på kontoret och vänder papper och ägnade dagarna åt att stirra in i en dataskärm och det var omöjligt att koncentrera sig. I tankarna var han ständigt på någon annan plats. Om någon frågade, skulle han aldrig kunna svara att han var "lycklig."
"Åren går. Jag vet knappt vem jag är längre", sa han.
"En tjänsteman. Som går och tittar på Hammarby ibland. Som ansvarar över budgeten för företagets datorer", svarade hans kollega som satt mitt emot.
"Två skrivbord, en tanke."
Men Eva fanns där också. Kvinnan han varit hemligt förälskad i så länge han kunde minnas.
"Hur långt bak i tiden minns jag nu igen?" frågade han sin skrivbordskollega.
"Två-tre år."
Då hade han alltså varit förälskad i Eva i två-tre år. Det var lång tid. Nästan varje dag tänkte han att han skulle gå in till henne och berätta det. Bara stänga dörren bakom sig och sätta sig på huk framför henne och berätta att han tyckte väldigt mycket om henne och att han ville bjuda ut henne på middag. Men nej. Så gjorde man bara inte. Det kunde bli så fel. Därför fortsatte han att gå omkring på kontoret och vända papper och ägna dagarna åt att stirra in i en dataskärm och längta efter något annat.
En dag vid fikan berättade Eva att hon sagt upp sig och skulle sluta om två veckor. Han blev så ledsen så att han inte orkade fråga henne vad hon skulle göra istället. Efter det låg kontoret i vacuum. Två veckor kan gå så fort, när man vill att de ska gå långsamt. Och så var hon försvunnen. Då brast allt för honom. Han lät mörkret komma över sig vid skrivbordet.
"Hur är det fatt?" frågade hans kollega.
"Jag är ledsen för att Eva är borta. Jag tyckte väldigt mycket om henne."
"Det har du aldrig sagt något om."
"Nej. Och inte till henne heller. Och nu är hon borta."
De två männen satt en stund och tittade på varandra utan att säga något.
"Vad är värst?" frågade kollegan.
"Det är nog att vakna upp ur sömnen och inse att jag borde ha sagt alla saker som jag gjorde allt för att dölja. Nu tror Eva att jag inte ens har försökt."
"Åren går. Jag vet knappt vem jag är längre", sa han.
"En tjänsteman. Som går och tittar på Hammarby ibland. Som ansvarar över budgeten för företagets datorer", svarade hans kollega som satt mitt emot.
"Två skrivbord, en tanke."
Men Eva fanns där också. Kvinnan han varit hemligt förälskad i så länge han kunde minnas.
"Hur långt bak i tiden minns jag nu igen?" frågade han sin skrivbordskollega.
"Två-tre år."
Då hade han alltså varit förälskad i Eva i två-tre år. Det var lång tid. Nästan varje dag tänkte han att han skulle gå in till henne och berätta det. Bara stänga dörren bakom sig och sätta sig på huk framför henne och berätta att han tyckte väldigt mycket om henne och att han ville bjuda ut henne på middag. Men nej. Så gjorde man bara inte. Det kunde bli så fel. Därför fortsatte han att gå omkring på kontoret och vända papper och ägna dagarna åt att stirra in i en dataskärm och längta efter något annat.
En dag vid fikan berättade Eva att hon sagt upp sig och skulle sluta om två veckor. Han blev så ledsen så att han inte orkade fråga henne vad hon skulle göra istället. Efter det låg kontoret i vacuum. Två veckor kan gå så fort, när man vill att de ska gå långsamt. Och så var hon försvunnen. Då brast allt för honom. Han lät mörkret komma över sig vid skrivbordet.
"Hur är det fatt?" frågade hans kollega.
"Jag är ledsen för att Eva är borta. Jag tyckte väldigt mycket om henne."
"Det har du aldrig sagt något om."
"Nej. Och inte till henne heller. Och nu är hon borta."
De två männen satt en stund och tittade på varandra utan att säga något.
"Vad är värst?" frågade kollegan.
"Det är nog att vakna upp ur sömnen och inse att jag borde ha sagt alla saker som jag gjorde allt för att dölja. Nu tror Eva att jag inte ens har försökt."
Det påminner om mig efter min senaste flytt.
SvaraRadera