Jag vet inte hur jag ska kunna säga det till dig. Men din fru är otrogen. Jag såg henne tillsammans med en annan man. Det var för några dagar sedan, när jag kom gående på Kungsholmsgatan, på väg till mitt arbete. De hoppade ur en taxi och gick in på Amaranten och de kunde knappt låta varandra vara, trots att de befann sig bland folk. Jag såg dem checka in i receptionen och få nycklar till ett hotellrum och sedan försvinna in i hissen. Du delar din fru med någon annan.
Det vill jag säga till dig. Vi tar en drink på East av alla ställen och jag borde verkligen säga det till dig, istället för att bara och sitta och lyssna på dina semesterplaner. Men det är så sjukt, för du anar verkligen ingenting. Du är den lyckligaste mannen i hela världen som är gift med henne säger du, och vem är jag som tänker ta den glädjen ifrån dig?
Så därför tittar jag ett ögonblick på oss i fågelperspektiv. Ser hur din mun rör sig när den formar orden du säger. Stänger av för en stund och tittar på oss från ovan. Du som blir bedragen av kvinnan du älskar och jag som bär på hemligheten. Vi som är vänner, de bästa kanske. Det finns ingen möjlighet för mig att inte säga det. Inte om vi ska fortsätta. Eller kan jag låtsas som om jag inget såg? Hon såg ju aldrig mig och jag kan kanske inbilla mig att jag såg fel, att det i själva verket var någon annan som klev in på hotellet. Med tiden blir minnet suddigt.
Fast jag vet det jag vet. Jag har inte bett om att få veta, men nu vet jag. Det gör ont eftersom jag vet att det kommer att göra ont i dig. Antingen säger jag det till dig eller så kommer du på det själv förr eller senare. Och då vill du träffa mig och gråta ut och berätta och kanske kommer det fram på något märkligt vis att jag har vetat men inte sagt något och så tar vår vänskap slut.
Bartendern frågar om vi ska ha något mer. Jag skakar på huvudet men du säger att det ska vi visst det. Och sedan får jag in ännu en Caipirinha fastän jag verkligen vill gå. Du säger att jag verkar disträ ikväll och lite spänd och jag tänker att visst kompis, visst är jag det.
Det vill jag säga till dig. Vi tar en drink på East av alla ställen och jag borde verkligen säga det till dig, istället för att bara och sitta och lyssna på dina semesterplaner. Men det är så sjukt, för du anar verkligen ingenting. Du är den lyckligaste mannen i hela världen som är gift med henne säger du, och vem är jag som tänker ta den glädjen ifrån dig?
Så därför tittar jag ett ögonblick på oss i fågelperspektiv. Ser hur din mun rör sig när den formar orden du säger. Stänger av för en stund och tittar på oss från ovan. Du som blir bedragen av kvinnan du älskar och jag som bär på hemligheten. Vi som är vänner, de bästa kanske. Det finns ingen möjlighet för mig att inte säga det. Inte om vi ska fortsätta. Eller kan jag låtsas som om jag inget såg? Hon såg ju aldrig mig och jag kan kanske inbilla mig att jag såg fel, att det i själva verket var någon annan som klev in på hotellet. Med tiden blir minnet suddigt.
Fast jag vet det jag vet. Jag har inte bett om att få veta, men nu vet jag. Det gör ont eftersom jag vet att det kommer att göra ont i dig. Antingen säger jag det till dig eller så kommer du på det själv förr eller senare. Och då vill du träffa mig och gråta ut och berätta och kanske kommer det fram på något märkligt vis att jag har vetat men inte sagt något och så tar vår vänskap slut.
Bartendern frågar om vi ska ha något mer. Jag skakar på huvudet men du säger att det ska vi visst det. Och sedan får jag in ännu en Caipirinha fastän jag verkligen vill gå. Du säger att jag verkar disträ ikväll och lite spänd och jag tänker att visst kompis, visst är jag det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar