Valet av studio för inspelning av vår första skiva var egentligen inget riktigt val från vår sida. Det var någon som hade hört om en studio på söder som var billig och liten och som vi kunde få hyra ett par veckor utan större problem. Det var Rub a Dub Studio på Tjärhovsgatan, bredvid sunkpunkhaket Kapsylen som skulle bli vår hemvist den närmaste tiden. Skivbolaget sa ja, bokade upp studion i tre veckor, skickade på oss Pelle Gunnerfeldt som tekniker och producent och det var det. Tydligen var det här Stig Vigs egna studio, där Dag Vag hade spelat in sina skivor. Klassisk mark för alla dreadlocks och témössor alltså. Ingen kunde bry sig mindre.
”Men ingen baktakt på vår skiva” sa jag till Pelle det första jag gjorde när vi sågs.
Som om han ens visste vad baktakt var för något. Pelle var inne på Hård. Norrländsk. Rock. för hela slanten med sitt band och det tog honom ungefär tjugo minuter att inse att vi inte skulle göra en skiva med Hård. Norrländsk. Rock. Jag vet fortfarande än idag inte hur vi hittade varandra; någon kände någon som kände någon.
”Melodier är överskattat” sa han lakoniskt och satte sig bakom mixerbordet.
Vi riggade upp våra förstärkare och började lägga grunder på femton låtar, tolv skulle hamna på skivan och tre fick bli b-sidor. Vidar, Jens och jag hade repat så länge så vi kunde låtarna i sömnen, i baktakt, i dur, i moll, hur som helst. Så grunderna satt på tre, fyra dagar och sedan var vi arbetslösa, medan Fredrik och Morgan skulle lägga piano och sång. Jag hamnade på soffan ute i ”vardagsrummet”, där det fanns ett par årgångar från sjuttiotalet med Fantomen liggande på golvet. Jag tog mig an Devil och Dödskallegrottan med stort allvar.
”Det kunde varit värre” sa jag till Vidar, som inte höll med.
Vidar hade redan fått något sorgset över sig, något lite uppgivet i ansiktsdragen när han började prata om rockbranschen. Att hänga i en studio dag och natt när solen strålade utanför var inte hans grej, inte alls. Den senaste tiden pratade han mest om hur tomma människor var, vart vi än kom i landet.
”Alla dessa hästsvansar” sa han. ”Vad är det med gubbjävlarna?”
Maten på varje ställe var ju också under all kritik, även för ett gäng som gick omkring hungriga och utsvultna. På åtta av tio ställen serverades det chili con carne till middag, när vi hade soundcheckat och hade blivit lovade mat. Det var bara att hacka i sig. Klagade man, slutade det alltid med att micken inte fungerade när det var dags att gå på och spela och ljudteknikern (som också ofta var kocken och klubbägaren och dörrvakten och garderobiären och bartendern) låtsades inte förstå någonting. Det handlade om att överleva, alltså teg man. Men Vidar hade ledsnat.
”Jag tänker bli vegetarian” sa han. ”Jag slutar äta kött nu. Det är perfekt att starta med det nu när vi spelar in skivan.”
”Okej Vidar, kör hårt” svarade jag.
Men han menade allvar och kom ner med sallader till studion som han tuggade i sig när vi andra åt hamburgare och pommes frites för sjätte dagen i rad.
”Jag blir rädd för dig” sa Pelle Gunnerfeldt till Vidar när vi åt. ”Alltså verkligen, jag blir helt jävla skräckslagen.”
Men Vidar stod fast vid sitt beslut. Och för varje dag blev hans trumslag bara hårdare och hårdare. Mer bestämda. Vidar gick från att vara en trummis i mängden, till Södermalms bästa på de där tre veckorna i studion. Det kan vi tacka salladerna för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar