tisdag 22 november 2011

Nazi-Morgan

Gick det verkligen till så? Ni startade ett band, fem personer som i princip inte kände varandra, tragglade några låtar, satte ihop en kassett, fick göra en vinylsingel som en punkaffär tryckte upp, åkte ner till Göteborg och spelade förband till ett annat band som var stort och fick kontrakt efter det? Visst, ungefär så. Jag kan ha glömt bort en del, men i princip så ja.
Folk frågar ibland. Det var som det var, vi var såklart överlyckliga, men också helt troende på vår egen idé, ingen kunde ta det ifrån oss, vi visste att vi just där och då var oövervinnerliga, varken mer eller mindre.
Efter att det blev klart att vi skulle få spela in en skiva så var vi tvungna att skriva låtar. Massor av nya låtar. Morgan ville ha minst tjugo att välja mellan. Jag satt bara och gapade åt kreativiteten, alla kom med sina tre-fyra ackord och nynnade melodier nere i replokalen och det kändes som att det var vidöppet; allt var tillåtet, i alla fall så länge det påminde om Pavement.
Vi var så valpiga, tunna, genomskinliga, långa luggar, bleka skinn, revben som syntes genom skjortorna, morsan grät när hon fick se mig när jag var hemma och vände, hon ville hälla i mig vispgrädde innan jag gick. Jag fick matlådor med mig tillbaka till Stockholm; potatisgratänger, stekar, såser, feta ostar och chokladaskar. Jag tog emot allt, jag behövde det, så hungrig, så fruktansvärt utsvulten bara, hela bandet åt och åt, sen gjorde vi demos, la på piano och munspel och körer, maniskt, ingen orkade gå hem, måste bli färdiga, måste göra en skiva.
Så vi fick ihop en bunt med låtar och jag tyckte det lät fantastiskt. Jag var säker på att det skulle bli en bra skiva.
Morgan föreslog att vi skulle gå ut och ta en öl på WC. Han var redan där när jag kom, satt i baren och såg bestämd ut. Jag satte mig bredvid, beställde, tittade runt i lokalen om det var någon mer där som jag kände. Morgan spände ögonen i mig och sa att han hade tänkt.
”Vi måste skrota låtarna” sa han.
”Hur menar du?”
”Vi måste börja om från början. Jag vill skriva rock. Inte pop. Vi är inget popband.”
Jag blev helt knäckt, kunde inte förstå hur han kunde säga så, vi hade otroligt låtmaterial, jag försökte böna och be, övertala, hota, vad som helst. Men Morgan skakade på huvudet.
”Har du hört Jon Spencer Blues Explosion?” frågade han mig när jag var klar.
Det hade jag inte.
”Glöm Pavement. Det är Jon Spencer som är framtiden” sa han.
Nästa kväll gick vi ner i källaren igen och började om från noll. Vi skrev material till det som skulle bli den första skivan, en annan skiva än den jag trodde vi skulle göra. Men alla inspelningar från den tiden finns kvar.

2 kommentarer:

  1. "Revbenen syntas genom skjortan" ljuva anorektiska pop kroppar,hjälteligt utmärglade.

    SvaraRadera