När oskulden gick sin väg

Första spelningen var på det gamla sunkpunkstället Tre Backar. Personalen hade damm i rynkorna. Inredningen var egentligen ingen inredning, utan mer som en fritidsgård med utslängda träbord som folk hade hackat i med kniv och nycklar. Gardinerna som hängde från taket var tunga av smuts och missfärgade av cigaretterna som hade suttit mellan folks läppar år ut och år in. Det satt en stank i lokalerna som aldrig skulle gå att få bort helt och hållet. Tydligen var stället mer eller mindre legendariskt; alla hade spelat där någon gång till ingen nytta. Alla hade en dålig erfarenhet från det där stället. Men vi var bara överlyckliga för att det var dags.

Jens och jag hade varit ute flera nätter veckan innan spelningen och tapetserat Stockholm med affischer. Och jag menar verkligen tapetserat. Jens hade med sig stora plakat i formaten A0. Hela famnen full av pappersrullar och dessutom en hink med tapetklister och två borstar. Affischerna förställde inget särskilt, men var ändå spektakulära på grund av storleken. Själva bilden var bara en sextiotalstjej i kort klänning och höga klackar; sedan bandnamnet tryckt över hennes kropp. Det var svartvitt och fotostatkopierat. Vi tyckte det såg fantastiskt ut i sin torftighet. Så vi tog olika stadsdelar varje natt och tapetserade väggar, dörrar till källare, busshållplatser och husfasader. I skydd av mörkret gjorde vi det vi kunde för att göra reklam för oss själva. När gryningen kom hade vi satt upp femtio nya affischer i en stadsdel och tapetklistret hade torkat. Det gick inte att få ner pappret från väggarna.

Vi satt nere i det som personalen kallade för logen och mina ben skakade. Jag hade gitarren i knät för att försöka stilla skakningarna något. Morgan kedjerökte och var okontaktbar. Fredrik hade inte dykt upp. Vi hörde sorlet av människor som långsamt fyllde upp rummen där ute, ingen visste om vi hade lyckats med att dra folk eller inte. Ljudteknikern för stället var av den vanliga typen – skulle jag förstå med åren – en ledsen man över trettio som hade kepsen åt fel håll och sörjde sin egen misslyckade musikkarriär. Vi hade på något sätt lyckats piska upp lite entusiasm i honom, han var pratglad och hämtade hela tiden öl från baren till oss alla. Han berättade historier om diverse punkband som hade spelat här före oss; hur han hade mixat dem, hängt med på efterfester, legat med tjejer runt banden, tagit syra med basister och vaknat upp i baksäten på bilar i Högdalen. Jag orkade inte lyssna; inte för att han inte roade mig, utan för att jag var för nervös. Efter en evighet av tid blev det dags att gå på. Ljudteknikern gick ut först, vi andra väntade ytterligare ett par minuter. Fredrik kom in i logen för första gången på kvällen. Våra blickar riktades mot honom. Han såg helt uppjagad ut.

”Det är helt fullt” sa han. ”Det är helt packat.”

Så reste vi oss och gick ut, en efter en. Jag gick först. Man var tvungen att ta sig genom folkmassan för att nå scenen, be om ursäkt och tränga sig förbi. Jag var så nervös, kunde inte se någon i ansiktet när jag tog mig framåt, undvek folks blickar, försökte ignorera att jag var full och spiknykter på samma gång. När jag kom upp på scenen upptäckte jag att jag hade glömt gitarren i logen. Någon i publiken fick springa bak i logen och hämta den åt mig. Jag såg den komma över folks huvuden mot scenen. Jag darrade på händerna när jag pluggade in telekabeln i gitarren. De andra stod och väntade på att jag skulle bli färdig.

Sedan räknade Vidar in.