Jag håller i en bild av mina föräldrar i handen. Fotografiet är gulnat och tummat på. Jag har förvarat det i alla år bland mina texter, vykort, handskrivna brev och fotografier av människor som jag mött och av någon anledning har lyckats bevara i mitt minne. Alltihop ligger i en stor skokartong som har fått följa med på flyttarna. Har tänkt att jag ska sortera upp och slänga, men jag kommer mig aldrig för. På många av bilderna är det främlingar som stirrar tillbaka mot mig; det är jag eller någon annan som har tagit bilden, helt uppenbart har jag en gång känt eller umgåtts med personen på bilden, men det är i en annan tid, på en kibbutz, under en dadelpalm, i en cocktailbar, på ett diskotek, i baksätet på en bil, vid en lägereld på en strand med en turkos horisont i bakgrunden. Alla dessa platser som numera bara är historier, som inte längre har någon reell betydelse för det liv jag lever idag, inte som jag kan se i alla fall. Tänker att alla människor har en sån här kartong med minnen undanstoppade under sina sängar. Fast det kanske inte är sant, vad vet jag.
Mina föräldrar skilde sig när jag var tre år. Tydligen smittade min far morsan med klamydia, när han kom hem från en av sina affärsresor. Så jag och morsan växte upp i staden vid havet och farsan flyttade tillbaka inåt landet. Jag såg honom var annan helg under min uppväxt, han kom och hämtade mig på fredagen och körde mig tillbaka på söndagen. Jag fick alltid höra att min far var en bra far; att man säkert kunde säga mycket skit om honom, men mig värnade han alltid om. Det kanske var sant om nu träffarna var annan helg var bevis på det. Men för mig som barn kändes det aldrig som något särskilt. I vuxen ålder har jag förstått att farsan är stolt över att han hämtade mig var fjortonde dag och på så sätt tog sitt ansvar som förälder. Men är du på samma sätt ledsen för att du smittade morsan med en könssjukdom? frågade jag honom en gång, när bara han och jag var på utlandssemester. Det svarade han aldrig på. Beställde bara in mer av den där riktigt dyra whiskyn i baren och bad mig skåla med honom.
Jag fick aldrig något syskon. Trots att det stod överst på min julklappslista varje år ända tills jag blev tolv. Vad skulle morsan göra? Hon satt i kassan på Vivo och hade inte en chans att komma loss. Hon var tvungen att jobba hela tiden för att hålla oss flytande; män var inte alls på tapeten, i varje fall märkte inte jag något under min uppväxt. Och farsan var handelsresande och brukade berätta för mig vid frukostbordet att idag ska du få träffa en ny flicka som pappa har träffat och som jag tycker om väldigt mycket. Så åt vi en middag med den nya och sen när jag kom på besök två helger senare så fanns hon inte längre kvar. Om du ska få ett syskon på min sida, sa han, så kommer det att vara för att jag råkar spilla lite. Det tog många år innan jag vågade fråga honom vad det betydde.
Funderar mycket över den här historielösheten som jag känner. Just att människorna på alla bilder bara verkar gjorda av kartong. Jag minns ingenting. Det är blankt. Som om jag har konsumerat dem och sedan bara gått vidare. Och texterna, utkasten till berättelser, som också ligger i kartongen; är det verkligen jag som har skrivit dem? De är så naiva, ömkliga, fulla av vilja men ändå så helt utan kraft, det är genant att ögna igenom dem. Jag plockar upp en relativt nytagen bild på Bodil, den är från Paris och hon ler mot kameran. Jag tror den är tagen en minut innan vi startar ett praktgräl över något som jag inte längre kan komma ihåg. Innan äktenskapet, innan barnen. Redan då sa hon till mig att du säger alltid att du inte menar att såra någon. Det är sant, det har jag sagt ofta genom åren.
Men det gör du.
Letar kanske efter ledtrådar i den här skokartongen. Säker på att lösningen på hela gåtan finns här, men har ännu inte lyckats tyda koden. Kan inte sitta kvar för nu kokar potatisen på spisen över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar