söndag 13 november 2011

Blodsmak

Det är lördag kväll och jag tar den vanliga löprundan. Rörstrandsgatan svämmar över med folk som pumpar sina kroppar med droger och förväntningar på kvällen. Jag kryssar mellan sällskapen som skrålar och skrattar, benen bär mig, kroppen vet vad den förväntas utföra. Ändå är ingenting som vanligt; jag går ut mycket hårdare än vad jag brukar, kanske är det för att kompensera för att det är just lördag kväll. Jag har tydligen inget bättre för mig än springa skiten ur mig, så då är det väl lika bra att ta det på allvar. Vid sex kilometer kommer mjölksyran, vid åtta vill jag kräkas, vid tio kommer blodsmaken, vid tolv kommer dödsångesten som ett rasande höghus över mig. Då har jag dessutom sprungit långt ut ur stan, springer längs en liten enslig stig i Hagaparken utan något ljus, varje steg innebär en risk att bryta benen för jag ser absolut inget av marken. Om jag dör nu så hittar ingen mig förr än i morgon, när kråkorna har kalasat på mina ögon. Kalasar kråkor på sorgsamma joggares ögon? Jag vet inte.
Bodil är hemma med barnen. Hela dagen har familjen varit tillsammans på Palatset på Riddarholmen; det har varit småfolkets dag. Både Bodil och jag har gjort allt för dem idag; låtit dem bestämma exakt vad vi skulle göra i det där stora huset; pyssla, bygga konstiga saker av cykelkedjor, flirtkulor, paljetter, tygbitar, träskedar och kartongbitar. Jag har stått på knä och limmat ihop saker, sprungit i trappor och hittat toaletter, köpt lunch och fika och lyckats avstyra leksaker från shopen, fått onda ögat av tanter som ser ut som begagnade skinnväskor i ansiktet, hållit masken, hållit uppe ångan, tittat på klockan och registrerat tiden, tagit det vidare, underkastat mig. Men barnen har inte låtit sig luras; de genomskådar mig. De vet att jag hellre vill sitta hemma och skriva i min ensamhet, solitär, desperat efter att få ner orden, martyrlik. Och som de har straffat mig genom att inte prata med mig på hela dagen; allt har gått genom Bodil, all kommunikation om både stort och smått, bara mamma mamma mamma mamma mamma mamma mamma. Det känns inte rättvist, även om det är sant att jag vill skriva så är jag ändå en del av familjen, jag gör så gott jag kan, självklart älskar jag mina barn och vill ta del av deras utveckling och det som intresserar dem. Men just idag har de vägrat mig det.
Och lagom till middagen så brister det. Jag säger att jag är ledsen över att barnen har ignorerat mig och sedan går jag ut och springer. Jagar blodsmaken, den underlättar att bära såret i själen. Hur fan kunde det bli så här? Det var likadant när jag var hemma på föräldraledighet. Bodil hade varit hemma med Marit i nio månader och sedan tog jag över. På dagarna hängde Marit och jag i parker och på öppna förskolor; hon älskade det, hon tydde sig till mig, vi hade det fantastiskt. Så fort Bodil kom hem från jobbet så fanns bara hon igen. Om Marit slog sig när Bodil var i närheten var det bara hon som kunde trösta. Är det så här du tackar mig? Marit, jag är din far, betyder inte det någonting? Sedan var jag hemma med Hanna lika länge och allting bara upprepades en gång till. Hanna och jag var det bästa teamet. Tills Bodil kom hem med stora famnen.
Vem har jag blivit egentligen. Det ska inte vara ett frågetecken efter den meningen, för även om den är uttalad som en fråga så är det mer av ett konstaterande. Var är han nu; han med ögonen fulla av drömmar och en plan om hur han ska ta sig dit? Hur kunde åren transportera bort så mycket liv, ersätta världen med en parallellvärld, en värld som vi alltid skämtade om när vi växte upp, som vi sa aldrig kunde bli vår? Om jag hade blodsmak i munnen en lördag kväll förr, så var det för alla cigaretter jag rökte i baren när jag pratade med killar i löjligt korta skinnjackor som ville dunka rygg och bjuda på sprit. Så enkelt att aldrig ta ansvar för någonting. Bara lögn alltihop; var inte nöjd med det livet. Det gjorde ont att leva så också, självklart ville jag växa upp och ta ansvar, komma ut ur kokongen. Det hade aldrig kunnat fortsätta för alltid. Jag hade stått ensam kvar på slutet. Blivit den där.
Nu springer jag i mörkret och det flimrar för ögonen. På något vis lyckas jag ta mig upp till vägen och vinka in en taxi som är på väg mot stan. Jag ligger i baksätet och tänker på orkeslösheten när vi rullar inåt; chauffören betraktar mig i backspegeln, hans blick är beklämd. Bodil får komma ner på gatan och lösa ut mig, jag har inga pengar på mig. Barnen har somnat, säger hon. Jag får inte fram ett ord. Sväljer en klump med blod och ånger och hoppas att hon ska förstå. Men exakt vad det är hon ska förstå, det vet jag inte ens själv.

1 kommentar:

  1. Rockstjärnan blev gammal och dog sotdöden.

    SvaraRadera