Vi tog en båt ut i skärgården. Hyrde in oss ute i Sandhamn. Vi behövde bryta det gamla, försvinna bort en helg, försöka göra något konstruktivt, båda mådde uselt, det var underförstått att vi skulle försöka prata med varandra. Men inuti mig hade allt gått sönder. Jag förstod inte hur vi skulle kunna reparera det här. Fast det sa jag inte.
Charlotte satt blek och tafatt och fingrade på en kaffekopp, hade svårt att möta mina ögon, lät blicken svepa ut mot vattnet, låtsades vara intresserad av måsarna och vågorna och bryggorna. Då och då gick hon ut på däck och rökte. Jag satt kvar inne, allt var grått där ute; himlen, vattnet, människorna, båten, det karga landskapet.
Jag läste Mario Vargas Llosa och tänkte mig bort någon annanstans. Fantiserade om en annan värme, andra länder och språk, tyckte att Sverige och Stockholm hade gjort sitt. Jag hade sett alkoholens allra fulaste tryne den natten när jag fick hämta hem henne; hon var bortom räddning, jag var naiv, visste inte mycket om någonting, men jag visste att hon behövde hjälp på ett eller annat sätt. Hon höll med mig, hon tyckte också att hon behövde hjälp, fast ändå inte, inte hjälp som i professionell hjälp, utan mer som i förstående hjälp från mig och sina vänner, att vi skulle lyssna på henne, hålla henne borta från vinet ett tag, låta kroppen torka ur, sen kunde hon gå tillbaka till ett normalt, kontrollerat, hälsosamt, socialt drickande.
Visst Charlotte. Så blir det säkert.
Vi fick ett rum med utsikt, packade upp, sträckte ut oss på sängen, knullade, tittade på tv, pratade inte, duschade och gick ner till restaurangen och beställde mat. Jag drack vin till min fisksoppa, men inte hon, det vågade hon inte.
”Det här är ju idioti” sa hon.
”Vilket?”
”Att jag inte ska kunna dricka ett glas vin till maten. Det är väl ingen fara?”
”Så igår sa du att du behöver ta några vita månader och idag vill du ha ett glas vin?”
”Bara ett!”
”Jag kan inte vara din polis. Jag tycker att du har problem med spriten och jag tycker inte att du ska dricka. Jag blir ledsen. Jag skulle också vilja att du kunde ta ett glas vin nu, med mig här.”
”Det är mycket roligare om vi dricker varsitt glas.”
Men när jag inte sa något mer så beställde hon inget vin och sedan åt vi under tystnad. Jag kände hur mörkret slöt sig kring oss. Vi avslutade måltiden hastigt och gick upp på rummet igen. Charlotte la sig på sängen och växlade mellan kanalerna. Jag satt i en fåtölj och betraktade henne stilla. Det var inte slut, det fick det inte vara, jag kokade fortfarande inombords, kanske kunde vi klara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar