En annan sak som vi var tvungna att hålla hemligt, var hur vi lyckades ta oss hem från Göteborg efter vår första spelning där. Söndagen började med att jag vaknade upp ute i farstun i en lägenhet som jag knappt mindes att jag hade gått in i. Jag sov sked med ett par pumps. Direkt när jag slog upp ögonen så förstod jag att jag aldrig skulle kunna köra bilen hem till Stockholm; det skulle aldrig gå i mitt tillstånd. Problemet var att det bara var jag som hade körkort i bandet.
Jag hade ingen aning om var de andra befann sig, vi hade bara skiljts åt i natten och sprungit åt varsitt håll, beroende vem vi hade tagit rygg på. Ingen av oss ägde mobiltelefoner, så att bara lokalisera varandra var i princip omöjligt. Jag reste mig upp från golvet och gick ut i köket på lägenheten, drack fyra glas vatten och tittade ut på spårvagnarna utanför som rasslade förbi. Klockan var strax efter tio och alla andra sov fortfarande när jag fick på mig skorna och ramlade ut på gatan och började promenera in mot Magasinsgatan där vår bil stod parkerad. På vägen stannade jag till vid Seven Eleven och köpte kanelbullar; mer räckte inte pengarna till. Tjejen bakom kassan tyckte synd om mig när jag skramlade med mynten och gav mig en kopp kaffe också. Jag tänker ofta på henne, hon måste vara en av de finaste människor som någonsin har gjorts.
Vid bilen så stod faktiskt alla andra. Alla utom Fredrik, givetvis. Morgan hade avtalat med Ola att han skulle komma och öppna för oss så att vi kunde bära ut instrumenten och han dök upp strax efter. Vi gick in i lokalen som stank svett och sprit och hoppade upp på scenen och började rulla ihop våra sladdar och packa ner sakerna i sina boxar.
”Vidar” sa jag. ”Du måste köra hem, jag kan inte.”
Vidar höll på att övningsköra och hade tagit kanske femton lektioner på en körskola. Han tittade på mig med fasa i blicken. Men han såg också hur det var fatt med mig; jag skulle omöjligt kunna styra bilen på motorvägen. Så han nickade.
”Jag har en övningskörningsskylt med mig faktiskt” svarade han. ”Du får sitta bredvid.”
Så fick vi in alla instrument i bilen och precis just då dök Fredrik upp. Det skulle bli hans specialitet att alltid finnas på plats när allt var buret och klart. Jag hoppade upp i passagerarsätet fram och Vidar satte nyckeln i låset och tog oss ut ur Göteborg. Jag somnade på en gång. De andra också tror jag. Resan upp till Stockholm gick bra, inget hände och Vidar var nöjd. Han hade fått nästan femtio mils övningskörning som han inte hade räknat med. Vi stuvade ur förstärkarna i replokalen och sedan parkerade Vidar bilen utanför Hannas på Skånegatan.
”Hemma” sa han.
”Ska vi gå ner i källaren och summera helgen?” föreslog jag till de andra.
Det tyckte alla var en bra idé. Jag gick bara upp snabbt i lägenheten för att bli av med en väska med smutstvätt och det var då Charlotte frågade mig hur helgen hade varit. Det blev ett kort samtal, jag var verkligen tvungen att runda av med de andra, jag bad Charlotte komma ner och hämta mig, jag lovade att det inte skulle ta lång tid. Sedan sprang jag ner, beställde en öl och anslöt till de andra fyra. När jag tänker på det så här i efterhand så känns det som att vi blev familj så fort. En väldigt dysfunktionell familj, men ändå en familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar