Det börjar med Cat Power men slutar alltid med Cat Stevens. Jag tänker att jag måste gå vidare, men ända sedan den gången i öknen utanför kibbutz Grofit, så är Cat Stevens min. Han passade perfekt i lurarna där ute.
Två färger: Röd sand. Blå himmel.
Vi bodde fyra och fyra i rummen på kibbutzen. Om man hade sällskap, fick man gå rätt ut i öknen för att knulla. Annars fick man inte vara ifred. Och där ute, i öknen, fanns flugorna. Så det var rätt mödosamt att få till det. Men givetvis värt det.
Nu känns det som att Cat Power har gjort en bra skiva igen i alla fall. Men jag ramlade över på Cat Stevens den här morgonen också. Håller mig ifrån hitsen. Går på de där tidiga skivorna som ingen har hört. De gillar jag.
Googlade kibbutzen härom dagen. Fick upp bilder på folk som är där nu. De sitter nere i volontärbaren och pratar om samma saker som jag en gång gjorde. Det ser jag. Så visst, jag erkänner, det blir lite av en melankolisk morgon som jag plågar er med. Låt oss hoppas att det inte upprepas. Men när Cat Stevens väl har fått fäste, kan det vara svårt att ta sig ur.
Om det kommer fler sådana här texter, vänligen ring Indie-polisen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar