Jag tänker inte ljuga: Det fanns en tid när din kärlek var alla smärtlindringars moder. En perfekt storm, med oss i mitten, och Stockholm som rasade runt omkring oss. Jag behövde ingenting av det där längre. Jag behövde dig.
Visst var det klantigt av mig att bli full på en kräftskiva och ringa upp mina bandmedlemmar under rusets gång och avsluta alltsammans. Det hade vi alla kunnat klara oss utan. Men det var mitt sätt att äntligen ta i botten. Du var min nya sanning och jag tänkte byta bort allt jag tidigare kände till mot dina kyssar. Då ingick det i konceptet att bränna de sista trasiga broarna.
Vi är äldre nu och på något vis har inte andra sidan av stormen träffat oss ännu. Vi befinner oss fortfarande mitt i ögat. Jag ser hur de vi älskar drabbas av sorg och sjukdomar och håller ihop trots allt, men även det är ju bara en tidsfråga. Livet måste väl ha sin beskärda delar av allt, så vi får se vem som inte längre orkar. Jag vet inte. Det är som vanligt. Jag vet inte.
Din kärlek är inte längre alla smärtlindringars moder. Den är större än så. Den är själva smärtan, fast givetvis allt annat också. Så självklart går du vid min sida även om du befinner dig i Paris eller Oslo. Jag pratar med dig ofta, nästan mer än vad jag gör i verkligheten. Orden stannar i mitt huvud, men jag säger dem till skuggan bredvid mig. Det kanske är fel, jag vet inte. Det är som vanligt. Jag vet inte.
Mannen utan ryggrad var historien. Nästa berättelse måste bli framtiden. Eller nuet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar