Kyrkogården på Norrmalm

Jag undrar om man kan säga att det tillhör allmänbildningen att ha genomgått en hjärttransplantation. I så fall känner jag en person som är allmänbildad.

Det är väl precis så här det är att åldras. Människorna runtomkring går sönder, gör fel saker, gör sina närmaste ont, slutar prata, slutar lyssna, begraver sina kroppar under lager av kläder och gör sig redo för vintern. Och vintern känns alltid som en livstid på Kumla-anstalten.

Fast att bli av med hjärtat och få ett annat - inte ett nytt - men ett annat, tillhör kanske ändå överkursen på allmänbildningen. Då är det vanligare med hudsprickor av kylan. Eller istappar som faller från taken och borrar sig in i fontanellen på dagpendlarna. Eller bara att tåget är försenat och att människorna missar sina middagar med sina familjer.

Jag vet inte.

Det var helt sjukt i augusti, i Falkenberg. Jag satt ensam i den där stugan och gjorde mitt jobb, tog mig an texten i mitt huvud, försakade mina barn för att skriva, cyklade någon mil bland fälten och de vattensjuka ängarna. För så var det, varje äng var vattensjuk efter allt regnande. Och då såg jag flyttfåglarna. De var redan på väg. Jag tänkte men det är ju bara augusti, fast fåglarna visste något som inte jag gjorde.

Det har ingenting att göra med någonting. Allt smälter samman. Jag letar fortfarande efter en bestående inriktning, men jag har inte någon ungdom att skylla på. Blir kanske aldrig färdig.

"Blir du färdig tror du?" frågar jag min vän med sitt nya hjärta.

"Innan jag fick hjärtat så var jag färdig. Men inte nu längre. Allt börjar om."

Allt börjar om. Med stelare leder. Men allt börjar om. Det är som på löpbandet. Du står där dag ut och dag in och sedan är din mage platt och du går ut och firar med en god middag och vin. Den bakfyllan du upplever dagen efter, gör att du bara måste ha lunch på Mc Donalds. Ja, sen dröjer det två veckor innan du börjar springa igen. Du kom liksom av dig. Allt börjar om.

"Jag är inte folkskygg" säger min kollega när vi sitter på Sosta och dricker espresso. "Jag är folkilsk."

"Flytta ut på landsbygden" svarar jag. "Där får du vara ifred."

"Jo. Fast den jag är mest arg på är mig själv" svarar kollegan.

Och då kanske det är bättre att stanna bland folk. Vad vet jag.