Du var älskare till en gift kvinna. Hon kunde aldrig bli din och först kändes det tryggt att det var på det viset, men långsamt så blev längtan till saknad och allt det där. Det är ju så det blir efter ett tag. Omöjligt att hålla alla känslor i schack. Saker förflyttar sig och befinner sig plötsligt inte där du trodde de skulle göra. Det är spelets tjusning.
"Och förbannelse" måste du tillägga.
Fast jag vet det. Du behöver inte berätta det för mig. Men jag ser i dina ögon att den insikten precis har sjunkit in. Hon kommer aldrig att släppa in dig hela vägen. Du får nöja dig med att besöka henne i lönndom när han är bortrest.
"Och nu får jag inte ens det längre" säger du.
Det är bra. Egentligen är det bara bra. Så du kan komma över henne någon gång. Gå vidare till nästa människa som kanske är beredd på dig på riktigt.
"Fast det vill jag inte."
I ett svagt ögonblick hoppades jag på att jag skulle få dig tillbaka. Att vi kunde börja ses igen. Bara dricka en kopp kaffe på Hornspuckeln. Ta en promenad längs Söder Mälarstrand. Prata som vi gjorde förr, innan du gav bort allt.
"Det blir duell. Som förr i tiden. Jag utmanar honom på duell."
Han är en mäktig fiende. Han har sina kreditkort. Processen blir kort. Om du - mot förmodan - skulle lyckas skada honom och röja honom ur vägen, får du bara en ännu mäktigare fiende i henne. Hon har ditt hjärta.
Du försvinner ner längs Hornsgatan. Jag känner mig som en moralkaka. Vågar inte tänka på vad du känner dig som.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar