Det är alltid svårt med den första boken. Debutromanen. Som vi har suttit och pratat om den genom åren. Många har varit kallade, till och med utvalda, men det har stannat därvid.
”Jag tror inte jag känner som någon som har fullföljt ett romanprojekt hela vägen” säger Lisa när vi sitter på Ritorno och fikar.
”Jag känner en kille som har skrivit sju ofullständiga böcker” svarar jag.
”Vadå ofullständiga?”
”Han har kommit halvvägs på dem. Sedan tröttnat.”
”Hur gjorde du?” frågar hon mig.
”För att skriva färdigt menar du?”
Lisa nickar.
”Jag önskar att det fanns en formel för debutromaner. Det gör det kanske. Men jag stängde bara av allt annat i ett par veckor eller månader. Och så skrev jag den.”
”Vad händer nu?”
”Efter den första boken måste det komma en andra. Vi får se.”
”Vad hände med de där ofullbordade böckerna som din kompis skrev?”
”Det är det enda vi pratar om när vi ses. Hur han ska skriva färdigt någon av dem. Vilken som helst.”
”Du kanske kan skriva en bok om att skriva böcker?”
”Fy fan. Såna finns det redan massor av. Vet inte om någon hjälper.”
Lisa ser lite ledsen ut. Hon önskar nog att det fanns en formel, en väg att följa. På ett sätt önskar jag det också. Även om jag har fått lära mig att man ska vara försiktig med vad man önskar, för önskningar kan bli verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar