När telefonen ringer klockan 03.45, inser jag att det var ett misstag att ta jobbet som ordförande i bostadsrättsföreningen. Jag blev varnad för Larsson på fjärde våningen, men jag viftade bort det bara; det var naivt.
"Hallå?"
"Det ligger ett monster under min säng som viskar" viskar Larsson på fyran.
"Det tror jag väl ändå inte."
"Du är inte här. Du kan inte veta. Monstret finns under min säng och det vill mig inte väl."
Och i media kan man läsa om att sjukvården medicinerar för mycket. Det stämmer inte. Sjukvården medicinerar för lite.
"Jag kommer."
Vet inte varför jag gör det. Men har inte hjärta att bara låta Larsson ligga där i skräck. Så jag tar på mig en morgonrock och går över. Knackar på dörren.
"Vem är det?" frågar Larsson.
Jag kväver en impuls att viska som ett monster.
"Det är bara jag. Som du precis ringde till."
"Gå härifrån. Jag har inget att säga dig."
"Men snälla rara söta Larsson..."
Tumult uppstår på Larssons sida av dörren. Jag hör dunsar och kvävda rop. Jag försöker titta in genom brevinkastet, men klämmer bara fingrarna. Så jag går därifrån. Hinner in genom min egen dörr, tänder i köket, brygger lite kaffe, sätter mig vid köksbordet och begrundar alltings jävlighet. Då ringer det igen.
"Jag har ett dött monster här i lägenheten" säger Larsson. "Jag fick den jäveln."
"Kan vi ta det här i morgon? Jag känner att det räcker nu."
"Du måste hjälpa mig att bli av med liket. Jag har en gammal persisk matta uppe på vinden som vi kan rulla in monstret i. Sedan kan vi köra ut i Hagaparken och dumpa kroppen."
"Jag kommer."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar