Doom and gloom

Nere på Peppar har tiden stått stilla. Rolling Stones kommer alltid att vara Rolling Stones etc. etc. etc. för fyllona bakom baren; jag menar, varför någonsin spela någonting annat än Rolling Stones när nu Rolling Stones finns? Det är Stones nya singel Doom and gloom som går på repeat och servitriserna dansar faktiskt mellan borden. För tillfället är hela stället pyntat med Halloweengrejor och jag har lyckats sno åt mig ett bord tillsammans med Sara som är förtvivlad eftersom Henrik har lämnat henne.

"Jag är nog inte mycket till tröst, tyvärr" säger jag och försöker överrösta Mick Jagger i högtalarna. "Jag tycker att ölen är för dyr och stor, jag tycker att de kunde byta musik någon jävla gång på det här stället och jag tycker att folk trängs."

"Du, nu är det jag som är ledsen så du får ligga lite lågt" säger Sara.

Jag fyller munnen med bubbligt öl och stålsätter mig för att behöva lyssna på två timmars elände. Hur hamnade jag i det här. Jag menar, Sara och jag hade väl slutat umgås? Det lovade jag mig själv efter att ha genomlevt hennes skilsmässa med Lars. Jag passar inte som amatörpsykolog helt enkelt. Det jobbet borde alltid gå till någon annan. Jag är inte kvalificerad.

"Henrik har redan flyttat ut sina saker. Det är som att han aldrig har bott där. Min tandborste ser så ensam ut i tandborstglaset."

"Du har fina tänder" svarar jag.

"Men det är inte bara alla saker som är borta. Det är ju ett helt liv. Vänner. Bekantskaper. Social gemenskap. Plötsligt har jag så mycket tid."

"Du får ringa upp dina gamla vänner. Dina vänner, menar jag."

"Jag börjar på ruta noll igen. Det är tragiskt."

"Din startsträcka brukar vara mycket kort när en ny kille kommer in i ditt liv. Men jag vill inte skämta bort det här. Jag förstår att du är ledsen."

Vi får in mat och nya öl. Samtalet tystnar en stund. Doom and gloom börjar om i högtalarna.

"Det är en sak att han gjorde slut med mig, det får jag acceptera" säger Sara. "Men att han dessutom avföljer mig på Twitter, det sårar mig verkligen."