Jag borde ha blivit rörmokare. Eller melonplockare på kibbutz. Eller dj. Eller bankdirektör. Eller basist i ett band.

Vi sitter och käkar varsin bulle på Espresso House. Det går förbi folk utanför fönstret som jag ser varje dag och jag tänker att jag måste ha lagt ner minst hundra tusen på Espresso House vid det här laget.

"Fem år har jag gått hit fem dagar i veckan" säger jag till Pamela, min förläggare.

"Fy fan" svarar hon. "Spökfetman breder ut sig kring dig."

"Spökfetman?"

"Jag anar en kontur runt din kontur. En form på din kropp som ännu inte finns. Men som kommer att finnas där, inom en kort framtid."

"En kontur av ett spöke?"

"Spökfetma. Varken mer eller mindre. Du är inte fet ännu, men jag anar det. Som en aura ungefär."

"Jag förstår."

"Lägg ifrån dig bullen. Gå hem och skriv färdigt min roman."

"Din roman?"

"Vem betalade den här fikan?"

"Du."

"Så vems är romanen du skriver?"

"Din?"

"Duktig pojke. Nu måste jag gå. Jag lägger min bulle här, det jag inte orkar äta upp. Men gud nåde dig om du äter upp den också. Då skriver jag ett ännu sämre kontrakt med dig på nästa bok."

"Okej."

Så går hon. Tjejen bakom kassan kommer fram.

"Kan jag duka av här?"

Jag går hem. Öppnar datorn. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva.