funderingar

Lars Noréns dagbok har lagt sig som en mycket blöt filt över läsandet och är det skönt när det är över. Två tusen sidor med återhållen livsleda, förpackat mellan svarta pärmar. Fem år av regissörens liv. Jag trodde inte jag skulle orka.

"Är det bra?" frågar P.

"Det är som tidvatten" svarar jag, kraftigt influerad av boken när jag säger det.

Har ett kraftigt behov av att läsa en kvinnlig författare som ser ljuset efter det här. Vill verkligen läsa hela Ripley-serien också, men volymen med de tre första romanerna som jag har, känns för tillfället så tung. Tung viktmässigt alltså. Behöver en lätt roman på tvåhundra sidor. Som Bonjour Tristesse, ungefär. Françoise Sagan var för övrigt briljant författare, men det är väl att slå in öppna dörrar att säga det.

Hoppas få återkomma till huset vid havet och fortsätta skriva. Det här eremit-projektet slog väl ut, i alla fall om vi pratar om antal timmar framför datorn. Mitt sittfläsk är vida berömt på västkusten vid det här laget.

Har skickat iväg de sidor jag fick ihop till min informella redaktör. Hen är mycket sträng och släpper bara igenom det bästa. Så jag vågar inte säga något om kvalitén ännu på det jag skrivit. En rapport på det får komma senare.

Strax september, strax Mannen utan ryggrad.