Solen skiner in genom framrutan på bilen och du har lånat den av en god vän och nu kör du ner till Malmö för att se Spectrum på KB, men egentligen vet du att allt är lönlöst.
"Lönlöst, skulle jag inte säga" säger Madde. "Tröstlöst, är ett bättre ord."
Men ända sedan du fick en fästing ute i skärgården som det tog alldeles för lång tid innan du upptäckte, så har du plågats av yrsel och leda och du är helt säker på att det är fästingens fel.
"Det finns någon sjukdom som man får av dem" säger du.
Madde är inte övertygad.
"Du har varit yr och inte känt någon livsglädje så länge jag har känt dig."
"Hur länge har vi känt varandra?"
"Tjugo år, tror jag."
"Men alltså, fästingen satt i ena armhålan. Om jag bara hade haft någon i mitt liv som kunde fästingkolla mig, så hade jag aldrig åkt på den här sjukdomen" säger du.
"Din sjukdom är ensamhet, inte borrelia" svarar Madde.
Spectrum går på scenen och öppnar med How you satisfy me och golvet gungar.
"Nu slår borrelian till" säger du till Madde.
"Nej. Och nu är det inte ensamheten heller. Nu är det grejorna jag hällde i din öl som spökar."
Och just där och då går livet från lönlöst till tröstlöst, precis som Madde säger. Det är en klar förbättring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar