Jag kan svära på att molnen hänger längre ner, närmare mot marken idag än de gjorde igår. Jag sätter upp ett finger i vinden och bara vet att det är så. Rummet krymper utanför min balkong. Något är allvarligt fel, men jag vet inte vad. Det finns inga kläder i garderoben som kan matcha den här dagen. Bäst att släcka ner, låsa in, inte visa upp, inte exponera.
B säger att jag borde gå och prata med någon, men jag säger samma sak om honom. Det är han som borde gå och prata. Jag ska bara hålla käft. Jag har sagt nog med elakheter för en hel livstid. Den här texten är ingen bot, ingen bättring, inte ens en ansats.
Har satt en gräns vid åtta koppar espresso per dygn. Magen vill helst inte, men jag gör som vanligt och ignorerar kroppens signaler. Det är fortfarande jag som bestämmer ännu en tid, innan åren som har gått blir alltför många att bära. Värken blir en kamrat med tiden. Det går att vänja sig vid allt.
På biblioteket släpper de inte in mig längre. Jag får anmäla dem om jag vill, säger de, men de tänker inte låta mig sitta där hela dagarna. Ni är väl för fan inte poliser, säger jag förtvivlat men får inget svar. Dörren är stängd bara och innerst inne förstår jag dem. Luften darrar efter åtta timmar, folk gör sig omvägar för att slippa gå förbi. Det är precis just det som kallas mänsklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar