Av någon anledning blev det fredag. Flickorna bar fortfarande ärmlösa klänningar, men hösten stod nere på hörnet och väntade. Han såg samma människor som alltid på 69:an; alla var tillbaka efter semestrarna och långsamt fick axlarna kappor över sig igen. Det kändes konstigt att aldrig missa 08.03-bussen från Karlbergsvägen. Hur han än försökte, så hann han alltid med den, trots att han drog benen efter sig på morgonen. Sedan satt de där tillsammans, hela gänget i bussen, utan att tala med varandra. Busschauffören var i alla fall ny.
”Jag har ett nytt väldigt spännande projekt till dig” sa chefen till honom efter kaffet klockan tio.
”Vad ska jag göra?”
”Företaget kommer att flytta om ett år. Katakomberna här under är fyllda med papper och dokumentation sedan tio år tillbaka. Allt är sparat. Vi kan inte ta det med oss, utan du behöver sortera ut det som är viktigt och slänga resten.”
”Det låter verkligen som något att sätta tänderna i.”
”Jag är glad att du tar det på det viset” sa chefen.
På eftermiddagen frågade Amanda om han ville följa med henne till Popagandafestivalen. Hon hade en biljett över, sa hon, men han visste att hon köpt två för länge sedan och tagit sats för att fråga honom. Hon med sina förväntansfulla ögon.
”Nej” sa han. ”Jag gillar inte banden i år. Dessutom behöver jag den här helgen till att förbereda nästa veckas arbete.”
Hon såg nästan inte besviken ut alls. Men hon tog sin kappa och försvann. Själv satt han kvar långt efter det att alla andra hade gått. Öppnade och stängde powerpointdokument. Lyssnade på radio. Till sist reste han sig. Innan han lämnade kontoret gick han på toaletten. Då såg han två sönderrivna biljetter till Popagandafestivalen som låg i papperskorgen. Han plockade upp dem och stoppade dem på sig. Funderade på om han skulle försöka tejpa ihop dem och sedan ringa någon som kanske ville gå.
Ja nog är hösten i hörnet. Vill ivrigt ta över nu.
SvaraRaderaEn vecka till snälla!